Normality

Juni 1996 släppte det brittiska spelföretaget Gremlin Interactive ett spel som var väldigt 90-tal. Vad menar jag med det? 90-talet i allmänhet i populärkulturen var en tid då man skulle ifrågasätta det gamla. TV-serier som Quack Pack, Goof Troop, Saved by the bell, Clarissa explains it all hade alltid huvudpersoner som var "tuffa" och hade "attityd" och alla gamla människor i den serie (läs: Alla föräldrar) var trista auktoriteter som ville förhindra ungdomarna från att förverkliga sina drömmar om att bli rockstjärnor eller bara "bli lyckliga".

Handlingen
På vilket sätt ser vi detta i Normality?
Du spelar en karaktär som heter Kent Knutsson. Kent har flyttat till en stat som heter Neutropolis. Det är en mörk och förorenad polisstat, där invånarna kontrolleras av "the norms". Kent blir arresterad för att vissla en glad ton på gatan. I fängelset får han en anonym lapp där han blir inbjuden att delta i en motståndsrörelse som planerar att störta diktatorn Paul.
Resten av spelet går ut på Kent ska först bli medlem i motståndsrörelsen och sen hjälpa dem störta ledaren genom att t.ex infiltrera en tv-station och skicka ut en "vågad musikvideo".

Spelet
Det fanns flera saker som jag älskade med spelet när jag var liten (och som jag älskar än idag). För det första så var dethär det första spelet jag någonsin hade spelat där det fanns en hel värld för dig att utforska från ett 3D-perspektiv. I tidigare äventyrsspel i stil med Monkey Island eller Space Quest så såg du allting från sidan. Denna gång fick vi se allting som Kent ser, vilket var något jag inte hade upplevt förr.

"Dude..."

Spelet är gjort med humor, vilket är intressant med tanke på spelets tunga koncept. Tänk er en polisstat där man inte får vara glad, där du blir arresterad om du inte tittar på TV 24 timmar om dygnet. Hur gör man det roligt? Genom att göra allting så överdrivet som möjligt, förstås!
Kents ordförråd består av en massa "Dude", "Cool" och "Woah". Polisernas ordförråd består av en massa "CITIZEN!!" och "Morr....".
Alla karaktärer är dessutom ritade som seriekaraktärer. De ser inte alls äkta ut på något sätt. Om ni kollade länken till musikvideon ovan så lär ni märka vad jag menar.

Spelet är för det mesta ett pusselspel. Du kan antingen välja att plocka upp, aktivera, titta på eller prata med föremål och människor. Ofta ska du plocka upp ett föremål och kombinera det med ett annat föremål.
Så spelet kräver en del tankekraft. När jag var liten så hade jag begränsade kunskaper i engelska, så det var inte alla gånger jag och mina kumpaner kom på hur vi skulle lösa vissa pussel. Vilket jag tycker är bra. Jag vill ha spel som är svåra, som är utmanande och som kräver att man tänker lite. Visst kunde man köra fast på vissa ställen. Och idag har vi internet som hjälper en med det, MEN jag kommer ihåg att längst bak i manualen fanns en fullständig walkthrough till spelet. Saken var bara den att du måste hålla den framför en spegel för att kunna läsa den.

Påminner om mitt ställe.

En rolig detalj som jag fick reda på nu när jag skulle sammanställa denna recension är att Corey Feldman (som spelade Mouth i The Goonies och någon roll i Lost Boys) gör rösten till Kent Knutsson. Folk har klagat på att han lånade sin röst till detta spel, speciellt då han pratar väldigt mycket för sig själv. Men jag vet inte, det kunde vara värre.

Jag gillar detta spel. Det är roligt, det har intressanta idéer och man gillar karaktärerna. Man vill på riktigt se att de lyckas, för de är så underbara. Kent är en väldigt stereotypiskt "loser", som bor i en skräpig lägenhet och som tvingas leva ett trist, medelmåttigt liv. Skulle inte Normality ha varit ett spel skulle det säkert ha kunnat klara sig bra som en tecknad film i stil med Beavis and Butthead Do America.