Custers Revenge

Innan jag börjar så tänker jag säga till mitt försvar att jag inte spelade detta spel!
Jag känner till det tack vare internet och det är antagligen det mest kontroversiella spelet jag har hört om. Det är onekligen ett spel som har skapat historia och därför anser jag att detta spel kan jag prata om.

Handling
Du spelar General George Armstrong Custer, en "krigshjälte" från amerikanska inbördeskriget (ingen vet helt säkert hur hjältelik han var).
Han befinner sig naken på ett slagfält med endast en hatt och en röd scarf runt nacken. Han ska gå från ena sidan av skärmen till den andra. Han ska undvika pilar som regnar ner över allt. På andra sidan av skärmen finns en naken indiankvinna som är bunden vi den påle. När Custer kommer över till henne så har han sex med henne. Spelaren får mera poäng ju mera sex han har med henne.
Det är allt.

Om spelet

"Hands off my Pixels!"

Spelet släpptes 1982 till Atarai 2600 av företaget Mystique. Det blev genast ökänt för att det stod på förpackningen att spelet inte fick säljas till minderåriga. Det stod i manualen att om ett barn råkar komma på föräldrarna med att spela detta spel så ska man säga att Custer och Indiankvinnan dansar. På baksidan av förpackningen stod det "She's not about to take it lying down, George! Help is on the way. By God! He is coming."

Var spelet kontroversiellt? Nä, inte särskilt, jag menar vad finns det att klaga på? Säkert fanns det två personer som tyckte att grafiken var dålig. För övrigt var det tyst....
SÅKLART var spelet kontroversiellt! Det är ett spel som handlar om att vara en vit kille från amerikas historia, som går över ett fält för att våldta en kvinna som är bunden vid en påle. Att hon är ursprungsamerikan hjälper inte heller.
Feministiska grupper, talesmän för ursprungsamerikanerna och spelrecensenter protesterade mot spelet. Intressant att ingen historiker-organisation klagade över att General Custer blir porträtterad på det sättet. Atari, konsolen som spelet släpptes för, försökte stämma Mystique.
Speldesignern försökte säga att kvinnan inte alls blev våldtagen, utan hon var frivilligt med på allt. Jag menar då är ju allting okej, eller hur?

Denna kontrovers gav spelet en massa extra publicitet och resulterade i att 80 000 spel såldes innan det äntligen blev nedtaget från hyllorna och inte fick säljas mera. Därför är detta spel idag väldigt svårt att få tag i, det skulle säkert gå att få tag i via internet om man är tillräckligt sjuk för att vilja ha det. Detta spel har listats flera gånger som det mest kontroversiella, rasistiska och värsta spelet som någonsin har gjorts.
Mystique blev uppköpt 1984.

Jag har aldrig hört om ett sånt kontroversiellt spel. Vilket är intressant. Jag menar det finns våldsamma spel. Det finns spel där kvinnor i allmänhet är nästan icke-existerande eller har en nedvärderande roll.
Men våldtäckt?

Monkey Island 2: Lechucks Revenge

Åhoj, mina vänner!
Nu ska vi prata om ett till spel som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Det hör till kategorin spel som jag och mina kumpaner spelade då vi var små.
Jag pratar om den andre delen i Monkey Island-serien: LeChucks Revenge!

Handling
Vår hjälte, piraten Guybrush Threepwood från förra spelet sitter vid en lägereld och berättar om hur han besegrade LeChuck i det förra spelet. Piraterna är trötta på den berättelsen och frågar om han inte har några andra berättelser. Guybrush avslöjar för dem att han håller på att leta efter en piratskatt, den största piratskatten som finns. Den är känd bland folk som "The Big Whoop". Han är inte den enda piraten som är ute efter att finna The Big Whoop....
Samtidigt visar det sig att spökpiraten LeChuck från det förra spelet inte alls är död. Guybrush hade kvar LeChucks gamla skägg från ettan, vilket blir stulet för att återuppliva honom. LeChuck planerar förstås en hämd mot Guybrush.
Det finns myycket mera att säga om handlingen, men jag tänker inte avslöja för mycket.

Om spelet
Grafiken är lite bättre än ettan. Men fortfarande fungerar spelet på samma sätt, du pekar och klickar vad du vill göra. Spelet går ut på att du löser olika pussel med olika föremål precis som ettan. Under spelets gång åker du runt till fyra olika öar som du kan utforska.
Spelet är komiskt, men här måste jag ge spelet lite minuspoäng för en del skämt är helt enkelt dåliga. Men samtidigt så är det inte ett stort minus eftersom ettan (och resten av spelserien) använder sig av dåliga skämt.
Musiken och ljudeffekterna i allmänhet är bättre utvecklade än ettan.

En rolig detalj med detta spel är att det var det första pussel-spelet där du fick välja svårighetsgrad i början, "Monkey Island 2" och "Monkey Island 2 Lite". Det stod på omslaget att "Monkey Island 2 Lite" är till för spelrecensenterna. Gissa om jag kände mig träffad när jag läste det, för gissa vilken nivå jag valde!
Guybrush har äntligen odlat ett skägg i detta spel. Men få inga förhoppningar, det försvinner i trean.

När spelet släpptes fick det en massa rosor av kritikerna. Det prisades för alternativet att spela "lite", vilket gjorde att oerfarna spelare också kunde njuta av spelet. Det rosades också för att den hade "jättebra allt", om jag får fatta mig kort. Den hade helt enkelt jättebra grafik, jättebra ljud och musik, jättebra kontroller.... "Jättebra allt" helt enkelt. Än idag dyker det upp på listor över "bästa äventyrsspel".

Spelet fick en makeover och blev släppt igen 2010 till PC, Playstation 3, Iphone, Ipad (andra saker med I) och Xbox 360. Denna version av spelet har bättre grafik, bättre ljud osv. Monkey Island 2 Lite har helt blivit borttaget och istället har en del pussel blivit lättare. Denna remake blev inte lika väl emottagen som det gamla. Det var lite problem med kontrollerna och en del pussel var för enkla.
Personligen föredrar jag det gamla. Men jag har hört att man kan ställa in det nya så det ser ut som det gamla.

Mitt slutbetyg
Monkey Island 2 är ett av mina favoritspel. Trots att jag föredrar ettan så är det en jämn match som är nästan omöjlig att se vinnaren! Men ettan vinner helt enkelt för att det har mindre löjliga skämt än tvåan. Men det är en väldigt jämn match!
Och nu när det har blivit rereleased så rekommenderar jag att ni tar er en titt på detta klassiska spel! Men spela i så fall på den gamla grafiken för att få den fullständiga upplevelsen!

Duke Nukem II

Efter succén med det första Duke Nukem så gjordes en uppföljare. Denna gång fick spelet "rätt" titel och blev Duke Nukem II. Spelet är fortfarande väldigt basic, det är fortfarande ett standard plattformsspel. Det har bättre ljud och grafik än ettan.

Handling
Duke Nukem sitter på en talkshow för att prata om sin självbiografi Why I'm so Great. Han blir teleporterad upp i ett rymdskepp av utomjordingar. Deras plan är att använda hans hjärnvågor för att kontrollera en stridsdator, som i sin tur ska hjälpa dem att ta över världen.
Duke vill förstås inte acceptera detta, så han bryter sig fri, griper tag i lite vapen och är redo att rädda världen igen.

Om spelet
Precis som Duke Nukum så är syftet med detta spel att ta dig genom banor. Du kan samla poäng genom att samla på vissa föremål och skjuta fiender. I detta spel måste du också förstöra parabolantenner för att kunna fortsätta till nästa nivå.

Speltekniskt så skiljer sig detta spel från ettan i och med att det finns ett bredare urval av vapen. Du har din standard gevär, men du kan också skjuta iväg raketer, laserstrålar och eldkastare. Du samlar på dig nycklar för att ta dig genom vissa dörrar, du kan också plocka upp föremål som gör dig osynlig... Med andra ord, större utbud än ettan.

Som jag skrev tidigare så har spelet bättre ljud och mer detaljerad grafik än ettan. Jag minns när jag var liten och spelade det att jag gillade att bara skjuta med geväret, för det lät så coolt.
Karaktären Duke har lite mera humor än tvåan, men fortfarande är vi fast med enstaka cut-scenes där han slänger ur sig repliker som från en action film. Han är fortfarande en väldigt platt actionhjälte. Kanske han någon gång i framtiden kom att bli kärleksbrevet till actionhjältarna från 80 och 90-talet?

Spelets första av fyra episoder släpptes gratis som shareware. Det spelade jag och mina kumpaner på när jag var liten och vi hade tillräckligt att göra med denna episod.

Mitt betyg
Duke Nukem II är ett helt okej plattformsspel. Det skiljer sig inte så mycket från ettan, så om du gillade ettan så kan du njuta av detta spel också. Personligen gillar jag ettan mera för jag gillade grafiken och färgerna bättre. (Tänka er det!) Då ettan såg ut som ett roligt action-äventyr så är detta spel mörkare i färgerna. Fortfarande utan att vara onödigt mörk och ångestfyllt, som tur är.

Duke Nukem

Tiden före Duke Nukem 3D och Duke Nukem Forever så fanns Duke Nukem endast som plattformsspel. Han hade inte ännu några coola one-liners eller någon personlighet överhuvudtaget. Duke var bara ännu en tuff action-hjälte som skulle rädda världen.

Handling
Året är i framtiden 1997. Dr Proton har bestämt sig för att ta över världen med hjälp av sin Techbot-armé. Duke Nukum, vår stentuffe hjälte, bestämmer sig för att stoppa honom. Spelet är uppdelat i tre delar. I den första delen slåss Duke mot Protons Techbots i Los Angeles för att sedan konfrontara doktorn. Dr Proton flyr till sin månbas och Duke följer efter i episod två. Dr Proton flyr vidare till framtiden i den tredje delen och Duke följer efter för att förstöra honom.

Om spelet
Spelet är ett väldigt typiskt plattformsspel. Du hoppar från olika plattformer och skjuter mot fiender. Du får poäng för att skjuta fiender eller spränga upp saker eller plocka upp vissa föremål. Du börjar vid en punkt från en bana och når slutligen fram till en annan punkt. Det är inte mera complicerat än det egentligen.

Det kanske har slagit er att spelet heter Duke Nukum, medan resten av spelserien heter Duke Nukem. Detta beror på att Apogee Software, som släppte spelet, hade hört att tv-serien Captain Planet skulle ha haft en karaktär som hette Duke Nukem. De blev därför rädda att de skulle bli stämda ifall de använde Duke Nukem. Därför fick detta spel titeln Duke Nukum. Men så småningom blev det klart att Captain Planet inte hade patent på namnet Duke Nukem.
Jag har hört att i ett downloadable content i Duke Nukem Forever så återvänder Dr Proton som antagonist.

Min slutdom
Spelmässigt är spelet är underhållande. Ibland är det roligt att döda lite tid med att hoppa mellan olika plattformer.
Det är inte lika tounge-in-cheek som uppföljarna kom att bli. Karaktären Duke har bara en rolig (?) line i hela spelet som jag kommer ihåg.

....Sug på den?

Ultima Underworld: The Stygian Abyss

Ultima Underworld The Stygian Abyss anses vara ett "landmark"-spel, som förändrade hur spel kom att se ut i framtiden. Jag kommer ihåg att jag spelade detta när jag var liten och var imponerad av möjligheterna man kunde göra i detta spel. Du kunde sova var som helst i spelet, du kunde göra upp en lägereld och laga mat, vilket var viktigt om du har tänkt överleva. (om du kombinerar en majskolv med en eld så har du gjort popcorn!). Sådana små detaljer kommer jag inte ihåg från tidigare spel.

Spelvärlden

Jag antar att jag måste ge en kort summering av vad Ultima-spelen går ut på och berätta vad The Stygian Abyss är för något. Det är en ganska komplicerad berättelse, men i stora drag: Du spelar en hjälte från vår värld som flera gånger har rest till Britannia i Ultima-universumet. Du har räddat landet många gånger och kallas helt enkelt för "The Avatar".
I denna värld finns det många raser och människor av olika sorter. De har tampats med varandra och har olika funderingar kring  religion och politik. Sir Cabius beslutade sig för att göra ett grottsystem (The Stygian Abyss) fyllt med monster en vallfärdsplats för olika raser. De skulle i den grottan bli tvungna att lära sig följa dygderna som hade blivit etablerade tidigare i spelserien.
Grottorna koloniserades med tiden och raserna levde bra tillsammans, ända tills Cabius dog. Raserna började så småningom bli bittra på varandra vilket tvingade landets baron Almric att sätta en tung metalldörr vid ingången. Efter det blev Stygian Abyss känt som ett näste med onda människor och hemska odjur.

Handlingen

Ultima Underworld börjar med att Avatar har återvänt till jorden efter Ultima 6. I sina drömmar besöks han av trollkarlen Garamons spöke. Han berättar att hans bror Tyball har släppt loss en stor ondska och att Britannia behöver Avatars hjälp.
Avatar transporteras till ett sovrum i ett slott där Tyball är i full färd med att kidnappa baron Almrics dotter Arial. Hon har slängts ut genom sitt sovrumsfönster till ett troll som har tagit henne och för henne mot Stygian Abyss.
Tyball trollar bort sig och vakterna arresterar dig, eftersom de tror att du kidnappade Arial. Du påstår att du är den legendariske Avatar som har räddat världen sex gånger redan. (Det finns tempel nämnda efter dig i dethär skedet). Men baronen tror inte på dig. Han bestämmer sig för att slänga in dig utan vapen eller något i grottan. Om du är Avatar så borde du överleva. Om du inte är Avatar så dör du antagligen, din kidnappande fjant!

När Avatar är i grottan så kan du utforska den bäst du vill. Du kan lösa konflikter mellan olika grupper varelser på vilka sätt som helst (även om det innebär att du slaktar den ena arten och låter den andra leva) eller utföra olika uppdrag för att få belöning.
Men allt leder till att du kommer ner till bottnet av grottan, efter att ha slaktat avskyvärda monster på vägen dit. Arial lever ännu och Tyball håller på att genomföra en ritual. När Avatar har dödat honom så visar det sig att Tyball och Garamon hade i misstag släppt loss demonen "Slasher of Veils". Deras plan var att fånga demonen i henne och på så sätt förhindra demonen från att förstöra världen.
Med hjälp av Garamons spöke så hittar Avatar sir Cabius' reliker och slänger dem i vulkanen på bottnet av grottorna. Med hjälp av det och Garamons spökes kraft så öppnas en portal som leder ut till en annan dimension, dit demonen och Avatar sugs in. Du får yra runt en stund i denna dimension innan du hittar ut.
Vulkanen har ett utbrott, dottern är räddad och världen är räddad. Hurra!

Om spelet
De som älskar moderna RPG borde på riktigt ta sig en titt på detta spel. En del faktorer från detta spel har flytt med i senare spel, som t.ex att musiken ändras då det blir en stridsscen. Du kan plocka upp och kasta olika föremål tvärs över rummet.
Försök inte ens bryta dig in i ett rum för att stjäla föremål om du befinner dig i fel koloni. Då kommer precis hela kolonin att vilja slakta dig. Det är faktiskt intressant, med tanke på att en massa RPG-spel under den tiden inte alls hade fått in någon sån detalj. I en del andra spel så kunde du gå in i en bondgård, slå sönder alla krukor, ta alla pengar och sticka och ingen reagerade alls. Så var fallet ännu i många spel på det sena 90-talet.

Du ser allting från din karaktärs synvinkel i utritade 3D-grottor. De kan se lite platta ut, men jag skyller på den gamla tiden. Musiken och mörkret i grottorna gör mycket för att höja stämningen av isolation. Det känns väldigt ensamt där nere, då lilla jag är ensam mot tusentals monster. Synd att inte mina vänner Iolo, Shamino eller Dupre från tidigare äventyr kunde komma med mig denna gång....

Medan tiden går så kommer du att plocka upp olika vapen och föremål som du kan använda till olika saker som att t.ex tillverka vapen och rustningar. Du rör dig genom att klicka på olika delar i skärmen. Du väljer en ikon ur den vänstra spalten då du vill utföra en handling, som att dra fram ett vapen, plocka upp något eller aktivera något. På det sättet påminner dethär spelet väldigt mycket om ett point-and-click spel.
Du kan också hoppa, vilket både är en fördel och nackdel. Visst, det är händigt att kunna hoppa men försök hoppa och styra samtidigt med musen. Det är svårt!

Karaktärsskapandet känns säkert igen för de som har spelat gamla RPG-spel. Du väljer ett kön, namn, yrke och olika förmågor till din karaktär. Det enda som saknas är att du inte kan välja vilken ras du spelar. Du är en människa, deal with it!

Spelet har influerat Valve Games och Bethesda Softworks och var inspirationen bakom spelen Deus Ex och BioShock.

Min slutdom
Hur bra har spelet åldrats sen jag var liten? Ärligt talat så klarade jag aldrig spelet när jag var liten för spelet är komplicerat och tidskrävande. Mina känslor för detta spel är väldigt mixtrat, för å ena sidan är det ett bra spel med en komplicerad intrig och side-quests. Det finns en hel värld under jorden att utforska, vilket inte jag har sett någon annanstans tidigare.
Å andra sidan är det kanske lite väl krångligt och mycket att hålla reda på.
Men å tredje sidan, så tror jag att många spelare i dag är bortskämda. Om jag jämför med t.ex Oblivion. I det spelet har du en pil som alltid pekar exakt vart du ska gå och om du glömmer bort vad du ska göra där så står allt skrivet i en journal. (De flesta uppdrag är ändå "Gå in i grotta, döda monster, hämta skatt, komma tillbaka!")
Om du i Stygian Abyss glömmer bort vart du ska gå eller vad du ska göra under en quest så, som de sa i armén, "Det är den enskilde krigarens voi voi!"

Jag skulle kalla detta spel för ett ytterst välutvecklat "dungeon crawl" (de som har spelat D&D vet vad jag snackar om) Jag rekommenderar att du testar detta spel om du har mycket tid att döda. 

Myst

Under 90-talet gjordes många äventyrsspel som gick ut på att lösa pussel. Man hade också börjat experimentera mera med att skapa spel som hade en djupare grafik än 2D, så man gick över till 3D-grafik. När jag har diskuterat skillnaden mellan 2D och 3D har människor inte alltid varit säker på det och tror att om jag pratar om ett 3D-spel så pratar jag om spel "där man har vapnet framför sig". De som målar kan säkert skippa nästa del, de har pratat om dethär på bildkonst också.
2D står för "tvådimensionell". Det betyder att du ser alltings längd och bredd. Resultatet blir en spelvärld som ser väldigt platt ut. Commander Keen t.ex har 2D-grafik.
3D står för "tredimensionell". Det betyder att du ser alltings längd,bredd och djup. Resultatet blir en spelvärld som ser djup ut.

Bland dessa finns Myst. Detta spel var stilbildande och kom (tillsammans med 7th Guest) att hjälpa med införandet av CD-ROM. Det utvecklades av Cyan (som senare böt namn till Cyan Worlds). Utvecklandet av spelet påbörjades 1991 och 1993 släpptes spelet.

Handlingen
Du spelar en karaktär som är känd som "Främlingen". Du hittar en konstig bok som innehåller detaljerade beskrivningar av en ö i en konstig värld som heter Myst. När du sätter handen på den sista sidan i boken så transporteras du till denna ö ute på Myst.
Du vandrar runt på ön och upptäcker med tiden att boken var skriven enligt ett gammalt system som kallas helt enkelt för "konsten". Konsten går i sin tur ut på att bygga broar mellan olika världar, för att göra det mindre komplicerat.
Ön och Konsten är både kvarlevor från en tidigare utdöd civilisation, D'ni. Med tiden får du reda på att två bröder är kvar i livet, vardera på sin skilda värld. Deras far är också i livet på en helt annanstans och utan att förstöra slutet så ska jag säga att du måste välja vem av dessa tre du ska hjälpa.

Från det allra första Myst.

Om spelet
Spelet är ett typiskt peka och click-spel. Du ser framför dig förrenderade (alltså färdigladdade) bilder där du kan klicka på olika föremål eller helt enkelt röra dig. De pussel du träffar på består oftast av att dra i diverse spakar eller trycka på knappar i en viss ordning.
Grafiken kan se daterad ut idag, men 1993 var detta väldigt high-tech. Spelet var så stort att det inte fick plats på en vanlig diskett, utan det måste ges ut på CD-ROM. Det finns väldigt lite ljud i spelet, det mesta är bara vatten som porlar eller vind som viner. Jag ser inte detta som ett problem, utan snarare en fördel. Less is more.

Från "Realmyst: Masterpiece Edition"

Myst har fått många remakes. 2000 släpptes en uppdaterad version, Myst: Masterpiece Edition, med bättre grafik och ljud. Samma år släpptes realMyst, vilket också har bättre grafik och ljud, men du kan också röra på dig mera fritt. Då du hade en färdigladdad bild i det gamla Myst så kunde du inte t.ex vrida på huvudet. Det kan du göra i realMyst. 2014 släpptes en realMyst remake, som finns på Steam. Den heter realMyst: Masterpiece Edition.
Det har också släppts på flera plattformer. Det finns nu för Playstation 3 och Ipads.
Spelet fick fyra efterföljare samt ett försök till ett spinoff-spel (Uru: Ages beyond Myst). Förutom det första Myst så har jag bara Uru.

Mina tankar
När jag var liten och såg detta spel tyckte jag genast att det var det vackraste jag hade sett. Jag gillade hur miljöerna såg ut, de såg ganska färgglada och intressanta ut. Synd bara att jag inte fattade ett smack av det, vem jag var, vad jag gjorde där och vad vitsen var med allt.
Det finns sammanlagt fem karaktärer i spelet och du möter inte alla på en gång. Det gör att spelvärlden känns väldigt ensam. På både gott och ont. Jag kommer alltid att tänka på Jag vill ha en egen måne av Ted Gärdestad då jag ser detta spel. Hur skönt skulle det inte vara att kunna dra sig till sin egna mystiska ö någon gång?
Två ord som jag skulle använda till att beskriva detta spel skulle vara "atmosfärisk" och "stillhet". Det är ett bra spel om du inte vill ha ett snabbt-tempo action äventyr. När jag var liten kom jag å andra sidan inte förbi den första ön, så.... Jag antar att jag inte är helt opartisk i min dom om detta spel.
Jag rekommenderar att du tittar på detta spel! Det har åldrats väldigt bra för mig och jag kan njuta av det på andra sätt nu när jag är vuxen.

Här är en Lets Play. Enjoy!

Worms

Eller som jag har hört det kalls: "Worms 1".
Detta spel är en sann klassiker. En stor del av mig var osäker om det ens var någon vits att jag berättar om detta spel. Många människor jag känner har antingen spelat detta eller någon av uppföljarna som långt följer samma mönster.

Worms går ut på att du kontrollerar en grupp på fyra maskar. De placeras ut på en karta och ska där föra krig mot andra maskar. Till sitt arsenal har man bazookas, uzis, handgranater och en massa andra massförstörelsevapen. Man kan också gräva ner sig under jorden eller bygga broar. Din mask har ett antal hälsonivåer och då den når noll så dör din mask. Samtidigt så dör också masken om den ramlar utanför kartan eller ramlar ner i havet.

Och det är egentligen bara det som spelet går ut på. Det finns inget mer att säga om det. Spelet har ett väldigt bra re-play värde. Du kan spela det tusen gånger och det känns fortfarande inte gammalt. En vän fick tag i det via gog för några månader sen, vi spelade det och hade jättekul.
Du kontrollerar maskarna genom pilar och musen. Du kan gå över landskapet och hoppa runt. Väldigt enkla kontroller.

En fördel med spelet var också att det kom alltid några kortfilmer mellan varje spel. Grafiken i dessa filmer var ganska ovanligt ännu då jag var liten, då jag gick på ettan eller tvåan. Så för mig såg dethär väldigt high-tech ut.

Worms och jag
Jag och mina vänner spelade detta spel jättemycket. Vi hittade på olika utmaningar och sånt. (t.ex vi flyttade över våra maskar till varsin "holme" och därifrån får vi endast skjuta på varandra).
Samtidigt var jag ett kreativt barn. Jag hade börjat leka med piprensare och skapade slutligen egna "Worms"-soldater. En rosa och en svart piprensare och du har en mask, redo att tjänstgöra!

Senare så fick jag tag i en karta över byn där jag bodde. Det var vid någon orientering och läraren brydde sig inte om att få tillbaka kartorna. Jag satte upp den kartan på min vägg i mitt rum. Sedan skaffade jag olika knappnålar med olika färger på huvuden och flyttade runt dem i byn när jag kände för det.
Jag hade, utan att veta om det, skapat ett universum som kändes levande eftersom jag själv levde i det också. Jag har alltid gillat att bygga världar och jag tror att detta var min första "värld".
Jag föreställde mig att mina maskar i min pulpet på skolan var levande och att jag kunde "kommendera" runt dem i byn för att förinta fiendemaskar. Så en gul nål vid skolan betydde att pluton Någotnamn (säkert något i stil med Snabba Soppan), vaktade det området medan en röd nål vid kommungården betydde att en annan pluton befann sig vid kommungården.
Jag tror jag höll på att mixtra med detta och byggde ut allt från hösten på sexan tills jag började i högstadiet eller något.
Efter det blev maskarmén upplöst och har nu pensionerat sig på vår vind därhemma (tror jag, mamma kanske slängde dem senare).

Tillbaka till spelet: Det är ett jätteroligt spel och om du är en oupplyst stackare som inte har spelat detta så rekommenderar jag att du gör det. Ring upp några vänner och kriga mot varandra!

Ultima 1: First age of Darkness

Oh boy, nu pratar vi om gamla spel, mina damer och herrar!

En gång i tiden för länge sen (1979) skapade supernörden och högstadiekillen Richard Garriot, också känd som Lord British, ett spel på Apple-datorerna. Syftet med spelet var inte att skapa en karriär inom spelutveckling, utan syftet var att helt enkelt lära sig konsten att programmera egna spel och att göra ett Dungeons and Dragons-spel till sina vänner. Spelet fick titeln Akalabeth: World of Doom. Richard blev övertalad att sälja Akalabeth, vilket sålde över 30 000 kopior och han fick själv 5 dollar per vinst, vilket blev 15 000 dollar. Inspirerad av detta så avslutade inte Richard sin universitetsutbildning, utan han hoppade av och började istället tillverka spel på heltid. Denna resa kom att resultera i 14-något spel som utspelar sig i det som kom att kallas Ultima-universumet.

Jag skulle vilja recensera hans första spel Akalabeth. Det räknas som en milstolpe i datarollspel och drog mycket nytt till dataspelsvärldn. Men tyvärr har jag inte lyckats få tag i det. Så jag recenserar istället spelet som kom ut 1980. Spelet är Ultima 1: First Age of Darkness.
Ultima 1 baserar sig mycket på Akalabeth (faktum är att Akalabeth har också kallats Ultima 0). När man rör sig i de olika grottorna så liknar det miljöerna i Akalabeth oerhört mycket.

Handling
I det magiska landet Sosaria har monster och vildar härjat i tusen år. Härskarna krigar med varandra konstant för att de inte kan komma överens. Orsaken till detta kaos är den onde trollkarlen Mondain. För tusen år sen skapade han en juvel som garanterar honom odödlighet. Lord British (vilket är ett av Richard Garriots pseudonym) har letat efter en hjälte som kan förinta Mondain och föra frid till landet.
Denna hjälte, min vän, är du.

Spelet går mycket ut på att du går från stad till stad och utför olika uppdrag för härskarna. Du går in och ut ur grottor och slaktar monster för att höja dina stats och bli större och tuffare.
Du får med tiden reda på att du inte kan förstöra Mondain i denna tidsepok för så länge han har den juvelen så kan han inte förstöras. Så synd att du inte kan åka tillbaka i tiden för att stoppa honom..... Eller kan du? 
Så synd att den enda som vet om var en tidsmaskin finns placerad är en prinsessa, men hon berättar det för dig bara om du är en space ace. Hur blir du ett space ace? Jo, du köper naturligtvis en rymdfärja, åker upp i rymden och skjuter ner 20 st TIE-fighters. Duuh....
När allt det är gjort, du har räddat en prinsessa, så kan du åka tillbaka i tiden, döda Mondain och alla lever lyckliga i alla sina dagar!

Det mesta av spelet går ut på att du går in och ut ur olika grottor och slåss mot monster. De uppdrag du får från olika kungar är antingen "Gå och döda ett specifikt monster" eller "Leta efter den grottan/skylten". Din belöning för detta kan vara en diamant som behövs till tidsmaskinen eller något annat.

Om spelet
Grafiken kan bäst beskrivas som primitiv. Detta är 1980 vi talar om trots allt, då dataspelen ännu var i stenåldern. Färgerna är väldigt starka och tydliga och karaktärerna ser väldigt stela ut och rör sig väldigt stelt. Berättelsen är nästan icke-existerande, helt enkelt för att det inte fanns rum på disketterna för att ta med en speciellt avancerad berättelse. Läs en bok om du vill ha en avancerad berättelse! Det mesta vi behövde veta om Mondain fanns att läsa i manualen.

Karaktärsskapningen känns säkert igen hos många av ni som har spelat Dungeons and Dragons. Du fyller i dina stats, väljer vilken ras och vilket kön du vill spela och slutligen vad din karaktär ska heta. En del av er har säkert lagt märke till bilden till höger. Nej, det är inget stavfel, hobbits heter bobbits i Ultima 1, men de blev och heta Hobbits i tvåan. Enligt Ultimapedia så försvann de efter det som hände i trean. Det finns två fan-teorier bakom detta: Den ena är att de utrotades efter trean. Den andra teorin är att bobbitarna utavlades helt enkelt.

I vilket fall som helst, så när du befinner dig utomhus och i städerna så ser du din karaktär ovanifrån. Du kan gå fyra olika riktningar. Ibland anfaller monster eller andra onda människor dig. Då du dödar dessa monster får du Experience Points och lite pengar. Du kan i början endast röra dig till fots på land men när du har samlat ihop pengar så kan du köpa en häst, en vagn, en flotte, en båt, en rymdfärja och andra saker.
När du är inne i grottorna så ser du allting från ditt eget perspektiv. Du går bara genom fyrkantiga tunnlar och stöter på olika monster och hittar olika lådor. Det är inte mera till det än det, egentligen.
Kontrollerna är väldigt enkla. En knapp, en händelse.

En episk strid med ett skelett i en dungeon!

Det finns en viktig detalj som jag måste berätta om så ni inte dör helt i onödan: Äta bör man annars dör man. ("Höhö, äta bör man ändå dör man", jo senast jag hörde det skämtet skrattade jag så hårt att jag ramlade av min dinosaurie.) När du rör dig omkring utomhus i Sosaria så går din "food-level" ner, för att du måste ju äta för att hållas vid liv. Når det 0 så dör du med detsamma i svält. Jag försökte först spela med tanken att "Åh, min karaktär kan säkert klara sig en dag utan mat, vi är ju nära staden Paws. NOPE! Jag dog med detsamma!

Slutbetyg
Så vad ska jag säga om detta uråldriga spel? Det har åldrats jättebra! Jag har jätteroligt då jag spelar detta. Richard Garriot är en kung av nördar! Han har tagit Dungeons and Dragons, Doctor Who, Star Trek och Star Wars, slängt allt i en pizza och det är utsökt!
Om du får chansen att spela detta spel så rekommenderar jag att du provar. Förutom att jag tycker det är ett roligt spel som man gärna dödar några timmar med, så är det en milstolpe. Ni som älskar Skyrim, Fallout och diverse rollspel borde ta en titt på detta historiska spel och resten av spelen i Ultima-serien.
Jag kommer att recensera flera spel i denna serie.

All hail Lord British!

Sam & Max : Hit the Road

Föreställ er två karaktärer från en tecknad serie som får ett spel. Ni får Sam & Max: Hit the Road. Det spelade jag när jag var liten och jag älskade främst miljöerna och animeringen. Jag tänker alltid på såna här spel som konstverk. Dessutom så kunde jag inte engelska så bra då jag såg detta spel för första gången.

I begynnelsen

Duon Sam & Max var ursprungligen två karaktärer som oftast kopplas till Steve Purcell som skapare. Men i själva verket var det hans lillebror Dave som skapade Sam & Max. Dave började under sin tonårstid teckna serier som handlade om en antropomorfisk hund och en kanin-sak. Men Dave gjorde väldigt sällan klar serierna, så i en slags form av syskonfientlighet så brukade Steve göra klart serierna och överdriva precis allting, till hur de pratade och hur de betedde sig.
Så småningom började Steve skapa sina egna berättelser med dessa karaktärer och på det sena 70-talet gick Dave med på att Steve skulle få skapa karaktärerna hur han ville. 

Steve började år 1980 att publicera korta seriestrippar om Sam & Max i en veckotidning vid ett universtitet. Trots att teckningsstilen fortfarande var ganska dålig så hade berättelserna börjat likna varandra. 

1987 blev han kontaktad av Steven Moncuse, som gjorde en serie som hette Fish Police. Efter det kunde Steve äntligen publicera Sam & Max som serier. 

Efter det har Sam & Max blivit tv-serie och en rad spel, vilket jag ska prata om nu. 

Sam & Max: Hit the Road

Spola framåt ett år, då Steve hade blivit anställd av Lucasarts (som kom senare att släppa Day of the Tentacle, Monkey Island och en rad Star Wars-spel). Karaktärena började dyka upp i flera testprogram som programmerarna kunde öva på. 1992 blev Steve erbjuden att skapa ett spel som skulle tävla med två andra stora Lucasarts-spelen Monkey Island och Maniac Mansion. 

Resultatet blev Sam & Max: Hit the Road. 

Spelet är byggt enligt SCUMM-maskinen som redan hade använts till både Maniac Mansion och Monkey Island. Speltekniskt sett går det ut på samma sak: Du spelar karaktären Sam som följs av Max. Ni ska gå runt i världen och plocka upp föremål, kombinera dessa tillsammans med varandra och lösa pussel med eller utan andra föremål. Ni ska också tala med andra karaktärer i världen. 

Handling och karaktärer

Sam är en antropomorfisk hund som går klädd i en blå kostym. Han är hjärnan bakom de två och är oftast lugn och sansad. 

Max är en hyperaktiv kanin-sak som agerar innan han tänker. Det är oftast han som får på smällen då någon behövs för det. De är båda tekniskt sett privatdetektiver, men de föredrar termen "Frilansande poliser". De har sitt kontor i New york. och tar emot uppdrag från kommisarien, som vi aldrig får se, han bara ringer åt dem.

En dag får de ett samtal från kommisarien som vill att de beger sig till en karneval. Då de kommer dit får de reda på att karnevalens huvudattraktion, Bigfoot, har försvunnit tillsammans med karnevalens andra mest populära attraktion: Giraff-halsade kvinnan. Sam & Max uppdrag är att leta reda på dessa två och övertala dem att återvända. 

Detta galna äventyr tar en runt i i en karikerad parodi av självaste USA. Spåren leder till en bungy-jump attraktion vid Mount Rushmore, världens största garnnystan och en massa andra roliga platser. En del väldigt typiska händelser inträffar som bara kan hända i serieuniversum, t.ex att Sam kortsluter ett proppskåp genom att trycka in Maxs huvud dit. 

Spelet blev en succé. Det har listats flera gånger som ett av de bästa äventyrsspelen genom tiderna på grund av sin vackra animering, de fina miljöerna, berättelsen och speltekniken. Sam och Max har dessutom gjort flera gästframträdanden i andra Lucasarts-spel. 

Jag rekommenderar att ni kollar upp detta klassiska spel! Det är väldigt roligt, väldigt galet och samtidigt en del knepiga pussel som kräver en hel del tankeförmåga. Det har senare gjorts flera spel i serien, men de har jag inte spelat. 

Ha så kul!

Jag lämnar er med en playthrough av spelet, så ni får en smak på hur det ser ut. 

The Last Express

The Last Express är ett spel som utvecklades av Jordan Mechner och släpptes av Smoking Car Express 1997. Det utspelar sig ombord på orientexpressen 1914, dagarna före första världskriget bryter ut. Man spelar Robert Cath, en amerikansk läkare som är misstänkt för ett mord på en irländsk polis. Robert blir kontaktad av sin vän Tyler Whitney som villl att Robert ska åka med honom på Orientexpressen, fly västerut och bort från sina problem.
Men när Robert kliver ombord på expressen så blir han involverad i en massa händelser. Hans vän hittas mördad i sin hytt. Robert gör sig av med liket på bästa sätt möjliga och tar på sig Tylers identitet och blir på så sätt indragen i en konspiration som rör en massa parter och allting kretsar kring ett föremål som Tyler skulle ha haft på sig. Detta, mina vänner, är ett exempel på en MacGuffin. Det finns ett antal människor som ville ha det, varav en del kan vara redo att döda för att få det.

Jag spelade inte detta spel själv när jag växte upp, men jag minns att det fanns på en demo-skiva som följde med någon speltidning. Jag var för liten då och för ointresserad. Jag tyckte helt enkelt spelet var tråkigt.
Men nu i vuxen ålder har jag börjat leta efter mera spel som kräver lite mera tankeverksamhet. Och då kom jag och tänka på detta spel. Så jag kollade upp det på nätet, blev intresserad och skaffade det via gog.com.

En levande värld
Spelet utspelar sig i realtid, vilket betyder att det finns en klocka som tickar. Vid vissa tidpunkter händer olika saker. Kvart i nio på kvällen kommer konduktören för att fixa din säng, men samtidigt så kommer herr Schmidt att gå till restaurangvagnen så om man vill prata med honom så är han påväg dit. Eller så kan man försöka smita in i hans hytt och snoka lite. Eller så kan du göra ingenting, men kom igen, hur tråkigt är inte det?
Ett tips till dig som försöker spela detta spel: Håll ögon och öron öppna! Viktiga ledtrådar kommer till dig om du lyssnar på konversationer och drar dina egna slutsatser från det. Det var så jag lärde mig var spelets MacGuffin håller hus. Nu behöver jag bara ta reda på hur jag ska få den utan att konduktörerna blir misstänksamma....

En detalj som är charmigt med detta spel är att de pratar olika språk, vilket gör att det känns äkta. En familj pratar franska (tips: om du slänger av Tylers kropp från tåget så kommer sonen att försöka övertyga sin mamma om att han såg någon göra det), ett par tanter pratar brittisk engelska, några personer pratar persiska osv, och du får det mesta som undertext vilket gör att du inte missar allting. De har dessutom skilda motiv och du behöver inte prata med allihopa.
Men kom ihåg att en del händelser har konsekvenser senare i spelet. Om du t.ex slänger av Tylers kropp från tåget, så betyder det att polisen kommer att vilja söka igenom tåget vid nästa station. Om de får tag i dig så känner de igen dig från mordet på den irländska polisen som du redan var efterlyst för.

Spelet har en massa alternativa slut, en massa olika utkomster på grund av dina val. Just därför har spelet en massa replay-värde, vilket betyder att även om du klarar igenom spelet en gång så kan du spela det igen och prova andra saker.


Anima-what?
Jag skulle ge spelet högre betyg om det inte var för att animationen ser, i avsaknad av bättre ord, hemsk ut. Det utspelar sig i realtid och karaktärer kommer och går hela tiden genom korridorerna. Spelet släpptes 1997, kring samma tid som Monkey Island 3 kom ut. Och om ni har sett det spelet så rör sig karaktärerna smidigt. I detta spel rör sig karaktärerna hackigt som sjutton. Det ser ut som animationen antingen sker genom stillbilder och genom rörelser. Detta förstår jag inte, varför inte bara välja ett alternativ och gå med det? Jag kunde förstå om detta spel kom ut 1993, men fyra år senare så var speldatorerna så bra utvecklade att det gick nog att göra karaktärer som rör sig smidigt. Ta en titt på denna playthrough till höger och säg mig att det inte ser konstigt ut? Som om gänget av South Park inte riktigt orkade göra allting, utan bara bestämde sig för att göra två-tre bilder per scen men sen ändrade sig?

Slutsats
Men kan man se förbi detta så tycker jag att The Last Express är ett väldigt underskattat spel. Det känns som en sur karamell som man kan suga på väldigt länge (jag tror det är tanken). Spelet är väldigt intressant för oss som är intresserade av historia för det finns en massa referenser till skotten i Sarajevo, revolutionen i Ryssland och en massa andra händelser. Detta, tillsammans med det faktumet att spelet kör på realtid, gör att världen känns väldigt levande.
Spelet är kanske inget för moderna gamers, där en massa saker måste hända jättesnabbt. Mycket av detta spel går ut på att tjuvlyssna på samtal och att läsa tidningar och brev. Det kan ta längre innan något händer så det kan kännas som om man trampar vatten.
Men för oss Retro Gamers, som är av den gamla brigaden så är detta spel något som jag definitivt rekommenderar till er! Det kommer att underhålla er många många timmar framöver!

Ps.
Det har talats om att det ska bli en film av detta spel, men vi får se hur det går.

Monster Bash

Som jag skrev tidigare när jag recenserade 7th Guest så gillade jag skrämmande saker när jag var liten. Traktorer? Blä. Fotbollsstjärnor? Dubbelblä! Zombier, vampyrer och spöken? JA TACK!

Monster Bash var ett spel som vi hade bara på Shareware. Det betyder att den första delen av spelets tre delar blev givet gratis till publiken, men del två och tre måste man köpa. Betyder det då att spelet var dåligt? Visst inte! Spelet var mer än tillräckligt för att tillfredsställa mig.

Handlingen
Monster Bash handlade om pojken Johnny Dash. Hans hund Tex har blivit kidnappad, tillsammans med en massa andra hundar och katter från grannskapet. Under en stormig natt så får Johnny höra från "ett vänligt spöke" under sängen att han som kidnappade alla djur är den onde Greve Chuck. Han har tagit med dem till sin Underjord för att förvandla dem till hemska monster! Monstret under sängen beväpnar Johnny med en magisk sten. När Johnny har stenen i sin ficka så kommer den aldrig att bli tom på stenar. Johnny får också en slangbella och Johnny blir redo att ge sig av i jakten på Greve Chuck.

Om spelet
Spelet är ett typiskt plattformsspel. Du ser Johnny från sidan, du ska hoppa över ett visst antal hinder för att inte dö. Stereotypiska TV-monster (vampyrer, varulvar, zombier osv) dyker upp för att döda dig. Med Johnnys slangbella ska han skjuta ner monstren.
På varje nivå finns det också ett antal hundar och katter som du måste befria innan du kan fortsätta vidare.
Det finns också en del pussel att lösa här och där i spelet, som t.ex olika lådor som du ska flytta runt eller knappar som måste tryckas på i en viss ordning.

Mitt betyg?
Jag kan tyvärr inte säga att dethär spelet har åldrats speciellt bra. När jag var liten var det coolt att skjuta mot alla skelett. Men nu i vuxen ålder så känns spelet som ett väldigt generiskt plattformsspel. Det har inget som sticker ur mängden eller som ger spelupplevelsen lite extra krydda.
De andra spelen jag har skrivit om här i bloggen har jag fortfarande njutit av att spela. Dethär spelet har bara fyllt mig med ett gigantiskt "meh". Det är roligt att döda en kvart med, men det sitter inte högst upp på min lista över spel jag skulle spela.

The 7th Guest

The 7th Guest spelade jag inte själv så mycket när jag var liten. Jag tror vi hade det när jag var mellan fem och sju år. För det första var min engelska inte så bra då ännu. För det andra så TROR jag att föräldrarna inte riktigt ville att deras minsting skulle se ett sånt kusligt spel. Så jag spelade det mestadels med min storebror och hans vänner, så jag åtminstone inte var ensam.
För det tredje så var pusslen alldeles för krångliga för oss småbarn att räkna ut. Säkert skulle det ha gått med tålamod, men kom igen, spelet var uppenbart inte designat för småbarn att spela så pusslen kunde vara onödigt komplicerade. Lägg det tillsammans med det faktumet att min engelska inte var så bra, jag var bara ute efter att se de coola miljöerna och effekterna.... Och så blir Duke Nukem 3D plötsligt mera intressant.
Trots detta så tyckte jag att spelet var jättecoolt, det lilla jag såg. När jag var en liten gosse så gillade jag kusliga saker. Jag vet fortfarande inte varför, det är som att fråga varför jag gillar starkt kryddad mat.

The 7th Guest släpptes 1993. Det hade utvecklats av Trilobyte och släpptes av Virgin Interactive. Det blev en succé och vann flera priser för "bästa spel". Bill Gates själv sa att The 7th Guest höjde ribban för vad spel skulle vara.
Spelet blev däremot kritiserat för att det både hade en massa pussel och mycket berättelse. Dessutom var systemkraven oerhört höga för att man skulle få spelet att fungera smidigt, att det var väldigt få som hade fått spelet att fungera ordentligt.
Spelet fick en uppföljare, som hette The 11th Hour, som dessvärre inte lyckades lika bra som föregångaren. Det fanns planer på att göra ett tredje spel, men det blev aldrig verklighet när 11th Hour floppade. Det senaste försöket att skapa en trea var via en Crowdfunding kampanj, men målet lyckades inte.
Så det ser inte ut som om vi kommer att få ett tredje spel i serien.

Handlingen
År 1935 i staden Harley-on-the-Hudson så mördar en uteliggare vid namn Henry Stauf en kvinna. I sina drömmar den natten så ser han en massa vackra dockor som han ska tillverka och ge till de lokala barnen. Han öppnar en dockaffär som blir en succé. Men samtidigt blir alla lokala barn som har fått en docka av honom sjuka. Under tiden har herr Stauf fått en vision om att han ska bygga en lyxvilla vid utkanten av staden. När det är klart så försvinner herr Stauf.
Resten av spelet ser man genom ögonen på en avatar som kallas "Ego". Detta är karaktären du spelar som utforskar huset, och ser gamla händelser utspela sig genom spöklika bilder medan du löser pussel och går genom rum.

Om spelet
Som jag skrev tidigare, så går spelet ut på att du går genom olika rum och löser logiska pussel. Dessa pussel kan bestå av sådant som schackpussel, labyrinter, memory, ordpussel osv. Personligen har jag inget emot sådana pussel, men ibland kan det kännas lite konstigt att man går igenom ett hemsökt hus för att stanna vid en tårta för att rada om bitarna så att de formar ett mönster.
Spelets styrka ligger ändå i miljöerna och effekterna. De var otroligt vackra och stämningsfulla för sin tid. Faktum är att detta spel, tillsammans med Myst, hjälpte till att bana väg för spel som gavs ut helt och hållet på CD-ROM. Det fanns helt enkelt ingen som skulle vilja ha en miljon disketter att lägga i sin dator. Det gick inte heller att ta bort en del av filmmaterialet som finns med i spelet, eftersom det var viktigt för berättelsen.

Effekterna då? En del var gjort på dator, medan spöken är gjorda helt via en s.k "Blue-screen effekt". Man hade helt enkelt filmat skådespelare framför en blå skärm och sedan arbetat in dem i spelet.

Såhär kunde Blue-Screen effekterna se ut in action

Detta var väldigt high-tech på den tiden, men tyvärr så görs det inte lika ofta idag. Jag antar att det är lättare att bara animera in karaktärerna istället för att ta in skådespelare, klä upp dem, få dem att lära sina repliker och sen få in dem i spelet.
Trots det, så tycker jag det är synd att ingen använder sig av denhär sortens Blue-Screen effekter i spel numera. Spöken såg väldigt äkta ut just på grund av den effekten..
Musiken kunde bidra väldigt mycket till stämningen.

Slutsats
Dethär var kanske inte mitt favoritspel när jag var liten, men det fanns uppe på listan bredvid de visuellt bästa spelen jag hade sett. Jag rekommenderar att ni spelar detta om ni har tillfälle. Spelet var kanske inte så skrämmande, på det sättet att inget monster jagar er och ni måste skjuta mot det eller springa ifrån det, som Silent Hill. Däremot är spelet väldigt tungt med atmosfär och stämning, vilket gör det till ett vackert spel. Att spela 7th Guest är som att suga på en sur karamell som man kan ha länge i munnen.  Och nu när jag är äldre så har jag inget emot lite pussel och min engelska är väldigt bra, vågar jag påstå.

Jag tänker avsluta denna recension med en playthrough, så ni kan se hur spelet såg ut.
Enjoy!

The Secret of Monkey Island

Oooh, boy vad jag älskar dethär spelet!
Jag tänker inte göra som jag ursprungligen hade tänkt och skriva om alla Monkey Island-spel i ett inlägg, utan jag tänker fixa ett inlägg för varje spel. För varje spel förtjänar ett eget inlägg.

Monkey Island är ett point-and-click äventyr som släpptes 1990 av Lucasfilm Games, samma spelföretag som senare kom att utveckla en del Indiana Jones och Star Wars-relaterade spel. Idag har det bytt namn till Lucasarts. Det grundades av George Lucas.
Spelet använder sig av en spelmotor som kallades SCUMM, som stod för Script Creation Utility for Maniac Mansion), som ursprungligen utvecklades för spelet Maniac Mansion (ett annat spel som jag kommer att prata om i ett annat inlägg). Spelet för mig definierade vad "point and click" går ut på. Du kontrollerar din karaktär genom att föra musen över olika föremål eller ställen, välja "Walk to", "pick up", "Use" och karaktären försöker göra det. Detta kan vara irriterande ibland, om kararaktären av någon orsak inte klarar av att göra saker som är självklara. Jag vet inte hur det är i Monkey Island, men i Police Quest t.ex finns det tillfällen då du försöker öppna en dörr och textrutan läser "I don't know how to do that."

Handlingen
The Secret of Monkey Island handlar om Guybrush Threepwood som är en ung man som vill vara en fruktad pirat. Så han söker sig till SCUMM-baren, där han möter tre Viktiga Pirater som låter honom gå igenom tre utmaningar för att bli en pirat: Han måste vinna en fäktningsduell mot Carla (öns fäktningsmästare), gräva upp en skatt och stjäla något från guvernörens herrgård. Under dessa uppdrag får Guybrush höra berättelser om LeChuck, som var en pirat som dog i jakten på det mystiska Monkey Island. LeChuck hoppades vinna guvernörens dotter Elaines hjärta genom denna upptäckt. Men LeChuck är tillbaka i formen av ett spöke.

Guybrush träffar också på Elaine, som är guvernör, och blir förälskad i henne. Han tänker klara av alla prov och vinna hennes hjärta. Men när alla test är utförda så blir ön anfallen av LeChuck och hans pirater och Elaine blir kidnappad! Det är upp till Guybrush att rädda henne, så han samlar ihop en besättning och sätter kurs mot Monkey Island.
Han kommer dit och får reda på av några infödingar hur man förstör spöken med hjälp av en magisk rot som de gör "Root beer" av. När Guybrush slutligen hittar LeChucks skepp (och har sprayat en del av Lechucks besättning) så får han reda på att LeChuck har åkt tillbaka till den första ön för att gifta sig med henne i deras kyrka.
Guybrush åker dit och det blir en strid mellan LeChuck och Guybrush, vilket drar ut en stund med tanke på att Guybrushs root beer är slut. Som tur är hittar han en flaska gammal root beer som han sprutar på LeChuck, vilket får honom att explodera.
Guybrush och Elaine har ett romantiskt ögonblick medan LeChuck fortsättningsvis exploderar över himlen som fyrverkerier.

Spelet och jag
Jag spelade detta spel när jag var ganska liten. Jag var imponerad av hur vackert det var. Speciellt den första ön, Melee island, var vacker för att det var alltid natt och stjärnklart. Många år senare då jag var i armén så satt jag ute i skogen vid en vaktpost. Jag vet inte var månen befann sig, för skogen var nattsvart men himlen var stjärnklar. Det var väldigt stillsamt och väldigt vackert. Jag tror tyvärr jag var den ende i min pluton som kunde uppskatta ett sånt stillsamt ögonblick.
Det enda jag kunde tänka på då jag satt där var denhär scenen:

Jag vet att många skulle säkert tycka att grafiken ser gammal ut ("Njää, Skyrim är mycket vackrare..!!"), till vilket jag har bara en kommentar: Grattis! Ska du ha en medalj?
Det är inte poängen att det inte ska se perfekt ut! Precis som när folk njuter av tavlor som inte ser äkta ut, så njuter jag av detta spel för att det ser ut som det gör.

Spelets humor kan vara lite löjlig ibland. Secret of Monkey Island är inte ett spel som är tänkt att tas på allvar, utan det är tänkt som ett komiskt, smått löjligt spel.

En annan detalj
Låt mig poängtera ut en annan sak: Påminner inte detta spels handling om något annat? Ung färsk man blir förälskad i guvernören i pirat-tider? Hon blir kidnappad av spökpirater, så vår unge hjälte måste samla en besättning för att rädda henne? Påminner inte detta om något.... Typ en film... Som kom ut i tidigt 2000-tal...? Ger ni upp?

Kanske denna bild hjälper?

Jag hittar inte på dethär eller bara påstår att det finns små likheter: Pirates of the Caribbean var ursprungligen tänkt att vara en filmatisering av Monkey Island! Ted Elliot som skrev manuset till Pirates of the Caribbean jobbade också på ett manus till en Monkey Island-film. Den skulle ha varit regisserad av Steven Spielberg, men projektet blev nedlagt tre år innan Curse of the Black Pearl hade premiär. Så Ted tog sitt manus, skrev om det och Disney hoppade på.

Det blir roligare: Ron Gilbert som skapade Monkey Island-spelen har sagt att det fanns två inspirationskällor till hans spel. Den ena är boken On Stranger Tides av Tim Powers och den andra är Pirates of the Caribbean-attraktionen som finns i Disneyland.
Tänk på det: Pirates of the Caribbean-filmerna inspirerades delvis av Monkey Island-spelen som i sin tur inspirerades av Pirates of the Caribbean-attraktionen. 

När jag såg filmen på bio så tänkte jag att "dethär är så nära en trovärdig Monkey Island-film vi kommer utan att dra in LeChuck och dåliga skämt". 

Men ja, låt oss återgå till spelet:
Detta spel ligger mig varmt om hjärtat. Jag har aldrig slutat älska detta spel och blir fortfarande varm av nostalgi om jag ser det.
Jag kan dock förstå att om man aldrig har sett detta spel förr och börjar spela det nu, så blir man kanske lite förvirrad.
Jag har inte så mycket mera att säga om det första Monkey Island-spelet, annat än att ni ska ge det en chans! 

Nu ska jag ut och sjöröva lite.

Ville bara avlsuta med en vacker scen.

Normality

Juni 1996 släppte det brittiska spelföretaget Gremlin Interactive ett spel som var väldigt 90-tal. Vad menar jag med det? 90-talet i allmänhet i populärkulturen var en tid då man skulle ifrågasätta det gamla. TV-serier som Quack Pack, Goof Troop, Saved by the bell, Clarissa explains it all hade alltid huvudpersoner som var "tuffa" och hade "attityd" och alla gamla människor i den serie (läs: Alla föräldrar) var trista auktoriteter som ville förhindra ungdomarna från att förverkliga sina drömmar om att bli rockstjärnor eller bara "bli lyckliga".

Handlingen
På vilket sätt ser vi detta i Normality?
Du spelar en karaktär som heter Kent Knutsson. Kent har flyttat till en stat som heter Neutropolis. Det är en mörk och förorenad polisstat, där invånarna kontrolleras av "the norms". Kent blir arresterad för att vissla en glad ton på gatan. I fängelset får han en anonym lapp där han blir inbjuden att delta i en motståndsrörelse som planerar att störta diktatorn Paul.
Resten av spelet går ut på Kent ska först bli medlem i motståndsrörelsen och sen hjälpa dem störta ledaren genom att t.ex infiltrera en tv-station och skicka ut en "vågad musikvideo".

Spelet
Det fanns flera saker som jag älskade med spelet när jag var liten (och som jag älskar än idag). För det första så var dethär det första spelet jag någonsin hade spelat där det fanns en hel värld för dig att utforska från ett 3D-perspektiv. I tidigare äventyrsspel i stil med Monkey Island eller Space Quest så såg du allting från sidan. Denna gång fick vi se allting som Kent ser, vilket var något jag inte hade upplevt förr.

"Dude..."

Spelet är gjort med humor, vilket är intressant med tanke på spelets tunga koncept. Tänk er en polisstat där man inte får vara glad, där du blir arresterad om du inte tittar på TV 24 timmar om dygnet. Hur gör man det roligt? Genom att göra allting så överdrivet som möjligt, förstås!
Kents ordförråd består av en massa "Dude", "Cool" och "Woah". Polisernas ordförråd består av en massa "CITIZEN!!" och "Morr....".
Alla karaktärer är dessutom ritade som seriekaraktärer. De ser inte alls äkta ut på något sätt. Om ni kollade länken till musikvideon ovan så lär ni märka vad jag menar.

Spelet är för det mesta ett pusselspel. Du kan antingen välja att plocka upp, aktivera, titta på eller prata med föremål och människor. Ofta ska du plocka upp ett föremål och kombinera det med ett annat föremål.
Så spelet kräver en del tankekraft. När jag var liten så hade jag begränsade kunskaper i engelska, så det var inte alla gånger jag och mina kumpaner kom på hur vi skulle lösa vissa pussel. Vilket jag tycker är bra. Jag vill ha spel som är svåra, som är utmanande och som kräver att man tänker lite. Visst kunde man köra fast på vissa ställen. Och idag har vi internet som hjälper en med det, MEN jag kommer ihåg att längst bak i manualen fanns en fullständig walkthrough till spelet. Saken var bara den att du måste hålla den framför en spegel för att kunna läsa den.

Påminner om mitt ställe.

En rolig detalj som jag fick reda på nu när jag skulle sammanställa denna recension är att Corey Feldman (som spelade Mouth i The Goonies och någon roll i Lost Boys) gör rösten till Kent Knutsson. Folk har klagat på att han lånade sin röst till detta spel, speciellt då han pratar väldigt mycket för sig själv. Men jag vet inte, det kunde vara värre.

Jag gillar detta spel. Det är roligt, det har intressanta idéer och man gillar karaktärerna. Man vill på riktigt se att de lyckas, för de är så underbara. Kent är en väldigt stereotypiskt "loser", som bor i en skräpig lägenhet och som tvingas leva ett trist, medelmåttigt liv. Skulle inte Normality ha varit ett spel skulle det säkert ha kunnat klara sig bra som en tecknad film i stil med Beavis and Butthead Do America.

Battletoads

Detta spel är antagligen det svåraste spel som finns. Jag har inte mött på en enda person som kan säga att de har klarat det. Inte på originalkonsolen eller på datorn med hjälp av en emulator. (UTAN att då fuska, att slöa ner spelet eller spara mitt i banorna)
Jag pratar om Battletoads.

Battletoads skapades av Rare ltd. Tanken var att det skulle konkurrera med serien Teenage Mutant Ninja Turtles. Föreställ er att man byter ut sköldpaddorna mot grodor och vi har Battletoads. Spelet släpptes på olika konsoler mellan 1991-1994.
Berättelsen i spelet går ut på att de två antropomorfiska paddorna Rash och Zitz ska rädda sina vänner Pimple och prinsessan Angelica från Mörkrets Drottning. Det är egentligen allt som finns till historien: Mörkrets Drottning har kidnappat vänner och ska ta över världen, Battletoads ska stoppa henne.

Jag spelade inte dethär spelet själv när jag var liten. Jag har ett vagt minne av att en av min brorsas kompisar hade det. Men jag spelade det nu i vuxen ålder och jag kan med både glädje och irritation säga att detta spel är verkligen en utmaning.

Du kontrollerar spelet genom att flytta paddorna till sidorna. Det kommer fiender emot dig som du ska slå ner genom diverse sparkar och slag. Du kan i vissa fall dessutom plocka upp ett vapen och använda det, eller plocka upp hela fiender och kasta omkring dem. Dessa delar är ganska enkla i början men de blir svårare allt längre fram i spelet du kommer. Speciellt då din karaktär kan dö direkt om du ramlar t.ex ner i lava eller något annat roligt.

Förutom dessa banor så finns det också de s.k "Wind Tunnel"-banorna, som går ut på att du kör en slags flygfarkost genom en tunnel i en väldigt hög hastighet. Dessa banor kan bäst beskrivas med ett citat från Star Wars: You must have Jedi reflexes if you race pods! För om du missar ett hopp eller en vändning med en halv sekund så dör du genast.
Det finns också andra sorters banor som t.ex att du ska klättra ner i en grotta i ett rep och försöka undvika att falla då kråkor försökar bita av repet.

Okej, så Wind-tunnelbanorna är svåra och du dör säkert några gånger på de vanliga banorna. Men so what? Du kan ju alltid klicka "yes" när Continue-frågan dyker upp? Vilket är sant, det kan du göra... I exakt tre gånger. Det typiska för ett sånt här svårt spel, där vanliga spelare inte klarar längre än tredje banan, så brukar det vara oändligt många gånger du kan välja "yes" på continue-frågan. Spelet har inte heller något lösenord för en del banor eller någon möjlighet att spara spelet. Så om du är på level 9 och du har är utan liv och kan inte välja continue flera gånger, så kommer du att få starta om hela spelet från början.

Hur är det då om man spelar två spelare? Visst är det lättare då? Svaret är nej, spelet blir svårare. Om en spelare dör så måste båda börja om från början av banan igen. Dessutom kan spelarna skada varandra, vilket kan hända ganska ofta speciellt om man slåss mot samma fiende.
Spelet var jättevackert för sin tid. Ljudeffekterna var bra. Spelet fick i allmänhet bra kritik av olika tidningar men blev ihågkommet för sin svårighet. Dessutom fick det negativ kritik för att slutet inte var precis tillfredsställande, med tanke på hur svårt det var att klara spelet. Trots detta så fortsätter spelet än idag att få positiva recensioner. Som att det enda negativa som finns att säga om Battletoads var svårigheten.

Battletoads har fått flera spel efter detta. Battletoads & Double Dragon är ett annat exempel, som är en crossover med spelet Double Dragon, som liknar Battletoads väldigt mycket.
Personligen tycker jag att spelet är roligt och det är jättebra träning i att hålla huvudet kallt i irriterande situationer. Man får inte stressa eller bli arg för att klara spelet, för då kan man inte fokusera och då misslyckas man ytterligare. Håll huvudet kallt och försök igen. Det är nyckeln till det mesta här i livet, håll huvudet kallt och försök igen tills du slutligen lyckas.
Vill du ta dig an dethär spelet?

Försök bara! Det är verkligen en utmaning, även om du är en erfaren spelare!

Lands of Lore - The Throne of Chaos

Här kommer en riktig klassiker för mig och många i min närkrets. Det var bland annat på grund av detta spel som jag tog ett första djupdykning i fantasyträsket och där har jag mer eller mindre suttit sen dess.

Spelserien Lands of Lore tillverkades av Westwood studios och blev publicerat av Virgin Interactive. Westwood Studios hade vid det skedet redan tillverkat flera spel som var baserat på Dungeons and Dragons-rollspelen. Men till skillnad från dessa spel så hade Lands of Lore en aktiv linjär story-line och du kunde inte skapa din egen karaktär på samma sätt.
Jag tänker här prata om det fösta spelet i serien, The Throne of Chaos, för det var det första och enda spelet i serien jag spelade när jag var liten. Jag har nu som vuxen fått tag i tvåan och trean men har inte ännu spelat igenom dem. Det var ursprungligen tänkt att det skulle bli sju spel, men det kom bara tre.

Throne of Chaos börjar med att kung Richard LeGrey av slottet Gladstone behöver en förkämpe. Du kan i detta skede välja mellan fyra olika karaktärer: Ak'Shel, en dracoid (en drak/ödle-hybrid ras) som är specialiserad på magi; Kieran, en huline (en katt/människa hybrid) som är specialiserad på smidighet ; Michael, en människa som är specialiserad på rå styrka och Conrad, en människa som är lite av varje. Det är inte egentligen viktigt vem du väljer, för det finns sätt att höja karaktärernas förmåga: Om du använder mycket magi så kommer du automatiskt att få flera poäng till magi, om du slåss mycket med svärd så kommer din styrka att höjas automatiskt. Ett trick jag gjorde nu som vuxen var att helt enkelt hitta ett hörn och kasta flera trollformler tills jag var utan mana, vila lite och sen kasta lite till, upprepa X antal gånger.

Handling
Berättelsen handlar om att Richard har hört att Scotia, en häxa och hänförare för den orchiska Mörka Armén, har fått tag i "The Nether Mask", en artefakt som kan få användaren att anta vilken skepnad som helst. Din hjälte blir skickad för att leta reda på Roland som har i sin ägo en annan artefakt, "The Ruby of Truth", som kanske skulle kunna hjälpa till att förstöra Scotia. Vår hjälte får reda på att den mörka armén har redan stulit the Ruby of Truth. Och när han återvänder till Gladstone får han reda på att kung Richard har blivit förgiftad av Scotia själv! Hon var farligt nära att döda honom, men slottets hovmagiker lyckades stoppa Scotia. Kungen blir inlåst i en magisk sköld som ska för tillfället skydda honom från vidare effekter från giftet. Vår Hjälte måste resa ner till en grotta för att leta reda på ett orakel, Draracle, för att få ett recept på ett motgift som kan bota honom.
Så läget är nu följande: Vår hjälte måste resa över landet, hämta alla ingredienser, rädda kungen och förgöra Scotia och rädda landet. Det låter väldigt enkelt, men berättelsen blir mer och mer komplicerad ju längre du går.
När du kommer till ett träsk så stöter du på folkslaget Gorka. De har överfallit och avrättat orcherna som hade stulit "the Ruby of Truth". För att få den från Gorka måste du göra något för dem...
Dessutom är ingredienserna lite komplicerade, så det blir som en gåta att lista ut vad oraklet kan ha menat när han säger att ingredienserna består av "kraft från hjärtat av din egen moder", "du måste slakta djuret vars kött har aldrig levat", "du måste samla från Dödets djup", "Du måste gripa tag i din fiendes sötma.". Det är lite klurigt, men det går att lista ut genom spelets gång.

Om spelet
Spelet tog jättelänge att klara när jag var liten. Men då vi äntligen gjorde det så var det oerhört tillfredsställande. Du kontrollerar alla rörelser med musen och att klicka på pilar som pekar åt vilket håll du ska gå. (se bilden till höger). Du klickar på de små vapen-ikonerna som finns uppe på högra sidan om karaktärsporträttet för att slåss fysiskt och du klickar på den gula symbolen på den nedre högre sidan bredvid karaktärsporträttet.
Kontrollerna var med andra ord oerhört lätta i mitt tycke. En del kanske anser att det är för enkelt, för när du slåss så klickar du bara på "slå"-knappen och så klyver det fienden. Det finns inte på så sätt några komplicerade sätt att slåss mot fiender.
Musiken och ljuden i spelet var inte vanliga högljudda PC-ljud, utan det var så att säga "riktig musik" och "riktiga ljud" till.

Betyg
Detta spel är bland mina absoluta favoriter. Jag blev jätteglad när jag kom över det via gog i våras, för jag hade i flera år försökt få det att fungera via en emulator (ja, jag har skivan kvar hos mig), men jag fick aldrig ljudet att fungera, eller så frös det eller så fick jag något annat problem. Jag rekommenderar den hemsidan varmt till retro-gamers där ute: Gog.com, för där finns en massa gamla spel. De kostar en liten slant, men de fungerar perfekt på nya maskiner med ljud och allt och du behöver inte krångla med någon emulator.

Nu fick jag lust att dra ett bordsrollspel i fantasy anda.... Jag menar jag har förr moddat om Spirit of the Century till fantasy-miljöer, så det borde inte vara så svårt att göra.
Jag lämnar denna recension med en liten låt som jag tycker passar stämningen i hela spelet:

Commander Keen

Mitt första spel är en serie plattformsspel (eller "hopp-och-spring-spel" som vi kallade det när vi var små). Dessa spel har följt med mig ända sen barnsben. Jag må ha spelat en massa spel sen dess, men det hindrar inte det faktumet att jag nu som då återvänder till dessa gamla spel. Jag pratar naturligtvis om Commander Keen.
 Spelen utvecklades av Id Software och släpptes av Apogee Software i början av 90-talet. Det finns sammanlagt sju spel. Det var planer på att det skulle bli åtminstone åtta, men Id Software ville fokusera på att tillverka Wolfenstein 3D istället, så Commander Keen blev lagt på is.
Handling
Commander Keen skulle jag beskriva på följande sätt: Tänk om Kapten Spiff från Kalle & Hobbe fick ett eget dataspel. Du spelar en liten hyperintelligent pojke som heter Billy Blaze. Han har byggt på sin bakgård en rymdraket av gamla soppburkar och andra föremål man hittar hemma. Rymdskeppet heter The Bean-With-Bacon-Megarocket. När hans föräldrar är borta och hans barnvakt har somnat så "lånar" Billy sin storebrors Packers-hjälm (amerikansk fotbollshjälm, för de som inte hänger med) och blir Commander Keen: Jordens försvarare!

Från Commander Keen: Invasion of the
Vorticrons kapitel 3 - Keen must die!

I Episode 1: Marooned on Mars så reser Keen till Mars och upptäcker att en utomjordisk ras som heter vorticon har en post där. Spelet går ut på att Keen utforskar de olika städerna på Mars för att hitta delar som blev stulna från hans rymdskepp. När han återvänder hem så märker han att ett vorticoniskt invasionsskepp svävar utanför jorden. Vilket för oss till Episode 2: The Earth Explodes, när Keen bordar skeppet för att förhindra invasionen. Du måste i det spelet förhindra att större städer som New York och London förstörs. Under detta äventyr får Keen också reda på att Vorticon en gång var en fridfull ras, men att de har blivit förslavade av "Det Stora Intellektet". Så Keen beger sig mot vortikronernas hemplanet: Vorticon för att befria dem.

Från Commander Keen 6: Aliens ate my babysitter!

I Episode 3: Keen Must Die så slåss Keen mot Vorticoner på deras hemplan och möter Det Stora Intellektet, som visar sig vara hans gamla ärkefiende Mortimer! Keen förstör Mortimer, men det visar sig att det bara var en robotdubbelgångare. Den riktiga Moritmer är fortfarande i livet och planerar att förstöra galaxen med en apparat som heter Omegamatic som har blivit tillverkade (och sedan stulen) från Shikkadi-folket. Den var dock inte färdig, och väktare till ett orakel som kunde ge Keen mera information om Omegamaticen hade blivit tillfångatagna. Så i Episode 4: Secret of the Oracle måste Keen resa till deras hemplanet, Gnosticus IV för att befria dem. Och i Episode 5: The Armageddon Machine spelet förstör han Omegamaticen.
I Episode 6: Aliens Ate my Baby Sitter har Keens barnvakt blivit kidnappad av rymdarten Bloog och fört henne till planeten Fribulus Xax för att äta henne. Keen räddar henne och får reda på att Mortimer har planer för att förstöra hela universum.
Och där tog spelserien slut. Det sjunde spelet skulle ha hetat Goodbye Galaxy, men blev inte släppt.
Men det finns ett spel utanför canon, som heter Keen Dreams, eller Keen 3.5 som det också kallas. I det spelet så har Keens undermedvetna blivit kidnappad av en ond potatiskung och förd till hans rike.

Jag skulle vilja säga att utseendemässigt och spelmässigt kan Commander Keen indelas i två kategorier (tre om du räknar med Keen Dreams). Keen 1-3 och 4-6. Keen 1-3 hade främst de klassiska högljudda PC-ljuden medan 4-6 hade fått ett mera nyanserat ljud.

Från Commander Keen 1

Grafiken såg också annorlunda ut. I Keen 1-3 så såg spelen, med avsaknad av bättre ord, mera hackiga ut.
Men det som alla spel hade gemensamt var att Commander Keen alltid hade en hoppstylta och en laserpistol som kom till flitig användning. Och spelet gick inte till så att du automatiskt blev transporterad från bana till bana, utan du fick en hel värld med banor att gå till i vilken ordning du ville. Det minns jag att var väldigt fascinerande att utforska hela världar och möjligen upptäcka dolda banor.

Från Commander Keen 6

Tonen i spelen är väldigt lättsamma. Det är inte någon superangstig detalj att universum är i fara. Keen är kanske en lite platt karaktär, men å andra sidan, vad kan man vänta sig? Jag föredrar att tänka på Commander Keen som Kapten Spiff: En pojke med ett rymdskepp. Hur coolt skulle det inte ha varit att ha det när man var liten?
Dessa spel har som sagt alltid kommit tillbaka till mig även som vuxen. Jag tror att det är för att spelen är väldigt lätta till stämningen och väldigt lätta att spela. Så om jag har en dålig dag så kan några banor Commander Keen lösa det problemet. Dessutom är spelet lagom svårt.

Det är det jag har att säga om det spelet. Om ni ursäktar mig så har jag en annan invasion av jorden att stoppa.