The 7th Guest

The 7th Guest spelade jag inte själv så mycket när jag var liten. Jag tror vi hade det när jag var mellan fem och sju år. För det första var min engelska inte så bra då ännu. För det andra så TROR jag att föräldrarna inte riktigt ville att deras minsting skulle se ett sånt kusligt spel. Så jag spelade det mestadels med min storebror och hans vänner, så jag åtminstone inte var ensam.
För det tredje så var pusslen alldeles för krångliga för oss småbarn att räkna ut. Säkert skulle det ha gått med tålamod, men kom igen, spelet var uppenbart inte designat för småbarn att spela så pusslen kunde vara onödigt komplicerade. Lägg det tillsammans med det faktumet att min engelska inte var så bra, jag var bara ute efter att se de coola miljöerna och effekterna.... Och så blir Duke Nukem 3D plötsligt mera intressant.
Trots detta så tyckte jag att spelet var jättecoolt, det lilla jag såg. När jag var en liten gosse så gillade jag kusliga saker. Jag vet fortfarande inte varför, det är som att fråga varför jag gillar starkt kryddad mat.

The 7th Guest släpptes 1993. Det hade utvecklats av Trilobyte och släpptes av Virgin Interactive. Det blev en succé och vann flera priser för "bästa spel". Bill Gates själv sa att The 7th Guest höjde ribban för vad spel skulle vara.
Spelet blev däremot kritiserat för att det både hade en massa pussel och mycket berättelse. Dessutom var systemkraven oerhört höga för att man skulle få spelet att fungera smidigt, att det var väldigt få som hade fått spelet att fungera ordentligt.
Spelet fick en uppföljare, som hette The 11th Hour, som dessvärre inte lyckades lika bra som föregångaren. Det fanns planer på att göra ett tredje spel, men det blev aldrig verklighet när 11th Hour floppade. Det senaste försöket att skapa en trea var via en Crowdfunding kampanj, men målet lyckades inte.
Så det ser inte ut som om vi kommer att få ett tredje spel i serien.

Handlingen
År 1935 i staden Harley-on-the-Hudson så mördar en uteliggare vid namn Henry Stauf en kvinna. I sina drömmar den natten så ser han en massa vackra dockor som han ska tillverka och ge till de lokala barnen. Han öppnar en dockaffär som blir en succé. Men samtidigt blir alla lokala barn som har fått en docka av honom sjuka. Under tiden har herr Stauf fått en vision om att han ska bygga en lyxvilla vid utkanten av staden. När det är klart så försvinner herr Stauf.
Resten av spelet ser man genom ögonen på en avatar som kallas "Ego". Detta är karaktären du spelar som utforskar huset, och ser gamla händelser utspela sig genom spöklika bilder medan du löser pussel och går genom rum.

Om spelet
Som jag skrev tidigare, så går spelet ut på att du går genom olika rum och löser logiska pussel. Dessa pussel kan bestå av sådant som schackpussel, labyrinter, memory, ordpussel osv. Personligen har jag inget emot sådana pussel, men ibland kan det kännas lite konstigt att man går igenom ett hemsökt hus för att stanna vid en tårta för att rada om bitarna så att de formar ett mönster.
Spelets styrka ligger ändå i miljöerna och effekterna. De var otroligt vackra och stämningsfulla för sin tid. Faktum är att detta spel, tillsammans med Myst, hjälpte till att bana väg för spel som gavs ut helt och hållet på CD-ROM. Det fanns helt enkelt ingen som skulle vilja ha en miljon disketter att lägga i sin dator. Det gick inte heller att ta bort en del av filmmaterialet som finns med i spelet, eftersom det var viktigt för berättelsen.

Effekterna då? En del var gjort på dator, medan spöken är gjorda helt via en s.k "Blue-screen effekt". Man hade helt enkelt filmat skådespelare framför en blå skärm och sedan arbetat in dem i spelet.

Såhär kunde Blue-Screen effekterna se ut in action

Detta var väldigt high-tech på den tiden, men tyvärr så görs det inte lika ofta idag. Jag antar att det är lättare att bara animera in karaktärerna istället för att ta in skådespelare, klä upp dem, få dem att lära sina repliker och sen få in dem i spelet.
Trots det, så tycker jag det är synd att ingen använder sig av denhär sortens Blue-Screen effekter i spel numera. Spöken såg väldigt äkta ut just på grund av den effekten..
Musiken kunde bidra väldigt mycket till stämningen.

Slutsats
Dethär var kanske inte mitt favoritspel när jag var liten, men det fanns uppe på listan bredvid de visuellt bästa spelen jag hade sett. Jag rekommenderar att ni spelar detta om ni har tillfälle. Spelet var kanske inte så skrämmande, på det sättet att inget monster jagar er och ni måste skjuta mot det eller springa ifrån det, som Silent Hill. Däremot är spelet väldigt tungt med atmosfär och stämning, vilket gör det till ett vackert spel. Att spela 7th Guest är som att suga på en sur karamell som man kan ha länge i munnen.  Och nu när jag är äldre så har jag inget emot lite pussel och min engelska är väldigt bra, vågar jag påstå.

Jag tänker avsluta denna recension med en playthrough, så ni kan se hur spelet såg ut.
Enjoy!