Sam & Max : Hit the Road

Föreställ er två karaktärer från en tecknad serie som får ett spel. Ni får Sam & Max: Hit the Road. Det spelade jag när jag var liten och jag älskade främst miljöerna och animeringen. Jag tänker alltid på såna här spel som konstverk. Dessutom så kunde jag inte engelska så bra då jag såg detta spel för första gången.

I begynnelsen

Duon Sam & Max var ursprungligen två karaktärer som oftast kopplas till Steve Purcell som skapare. Men i själva verket var det hans lillebror Dave som skapade Sam & Max. Dave började under sin tonårstid teckna serier som handlade om en antropomorfisk hund och en kanin-sak. Men Dave gjorde väldigt sällan klar serierna, så i en slags form av syskonfientlighet så brukade Steve göra klart serierna och överdriva precis allting, till hur de pratade och hur de betedde sig.
Så småningom började Steve skapa sina egna berättelser med dessa karaktärer och på det sena 70-talet gick Dave med på att Steve skulle få skapa karaktärerna hur han ville. 

Steve började år 1980 att publicera korta seriestrippar om Sam & Max i en veckotidning vid ett universtitet. Trots att teckningsstilen fortfarande var ganska dålig så hade berättelserna börjat likna varandra. 

1987 blev han kontaktad av Steven Moncuse, som gjorde en serie som hette Fish Police. Efter det kunde Steve äntligen publicera Sam & Max som serier. 

Efter det har Sam & Max blivit tv-serie och en rad spel, vilket jag ska prata om nu. 

Sam & Max: Hit the Road

Spola framåt ett år, då Steve hade blivit anställd av Lucasarts (som kom senare att släppa Day of the Tentacle, Monkey Island och en rad Star Wars-spel). Karaktärena började dyka upp i flera testprogram som programmerarna kunde öva på. 1992 blev Steve erbjuden att skapa ett spel som skulle tävla med två andra stora Lucasarts-spelen Monkey Island och Maniac Mansion. 

Resultatet blev Sam & Max: Hit the Road. 

Spelet är byggt enligt SCUMM-maskinen som redan hade använts till både Maniac Mansion och Monkey Island. Speltekniskt sett går det ut på samma sak: Du spelar karaktären Sam som följs av Max. Ni ska gå runt i världen och plocka upp föremål, kombinera dessa tillsammans med varandra och lösa pussel med eller utan andra föremål. Ni ska också tala med andra karaktärer i världen. 

Handling och karaktärer

Sam är en antropomorfisk hund som går klädd i en blå kostym. Han är hjärnan bakom de två och är oftast lugn och sansad. 

Max är en hyperaktiv kanin-sak som agerar innan han tänker. Det är oftast han som får på smällen då någon behövs för det. De är båda tekniskt sett privatdetektiver, men de föredrar termen "Frilansande poliser". De har sitt kontor i New york. och tar emot uppdrag från kommisarien, som vi aldrig får se, han bara ringer åt dem.

En dag får de ett samtal från kommisarien som vill att de beger sig till en karneval. Då de kommer dit får de reda på att karnevalens huvudattraktion, Bigfoot, har försvunnit tillsammans med karnevalens andra mest populära attraktion: Giraff-halsade kvinnan. Sam & Max uppdrag är att leta reda på dessa två och övertala dem att återvända. 

Detta galna äventyr tar en runt i i en karikerad parodi av självaste USA. Spåren leder till en bungy-jump attraktion vid Mount Rushmore, världens största garnnystan och en massa andra roliga platser. En del väldigt typiska händelser inträffar som bara kan hända i serieuniversum, t.ex att Sam kortsluter ett proppskåp genom att trycka in Maxs huvud dit. 

Spelet blev en succé. Det har listats flera gånger som ett av de bästa äventyrsspelen genom tiderna på grund av sin vackra animering, de fina miljöerna, berättelsen och speltekniken. Sam och Max har dessutom gjort flera gästframträdanden i andra Lucasarts-spel. 

Jag rekommenderar att ni kollar upp detta klassiska spel! Det är väldigt roligt, väldigt galet och samtidigt en del knepiga pussel som kräver en hel del tankeförmåga. Det har senare gjorts flera spel i serien, men de har jag inte spelat. 

Ha så kul!

Jag lämnar er med en playthrough av spelet, så ni får en smak på hur det ser ut. 

The Last Express

The Last Express är ett spel som utvecklades av Jordan Mechner och släpptes av Smoking Car Express 1997. Det utspelar sig ombord på orientexpressen 1914, dagarna före första världskriget bryter ut. Man spelar Robert Cath, en amerikansk läkare som är misstänkt för ett mord på en irländsk polis. Robert blir kontaktad av sin vän Tyler Whitney som villl att Robert ska åka med honom på Orientexpressen, fly västerut och bort från sina problem.
Men när Robert kliver ombord på expressen så blir han involverad i en massa händelser. Hans vän hittas mördad i sin hytt. Robert gör sig av med liket på bästa sätt möjliga och tar på sig Tylers identitet och blir på så sätt indragen i en konspiration som rör en massa parter och allting kretsar kring ett föremål som Tyler skulle ha haft på sig. Detta, mina vänner, är ett exempel på en MacGuffin. Det finns ett antal människor som ville ha det, varav en del kan vara redo att döda för att få det.

Jag spelade inte detta spel själv när jag växte upp, men jag minns att det fanns på en demo-skiva som följde med någon speltidning. Jag var för liten då och för ointresserad. Jag tyckte helt enkelt spelet var tråkigt.
Men nu i vuxen ålder har jag börjat leta efter mera spel som kräver lite mera tankeverksamhet. Och då kom jag och tänka på detta spel. Så jag kollade upp det på nätet, blev intresserad och skaffade det via gog.com.

En levande värld
Spelet utspelar sig i realtid, vilket betyder att det finns en klocka som tickar. Vid vissa tidpunkter händer olika saker. Kvart i nio på kvällen kommer konduktören för att fixa din säng, men samtidigt så kommer herr Schmidt att gå till restaurangvagnen så om man vill prata med honom så är han påväg dit. Eller så kan man försöka smita in i hans hytt och snoka lite. Eller så kan du göra ingenting, men kom igen, hur tråkigt är inte det?
Ett tips till dig som försöker spela detta spel: Håll ögon och öron öppna! Viktiga ledtrådar kommer till dig om du lyssnar på konversationer och drar dina egna slutsatser från det. Det var så jag lärde mig var spelets MacGuffin håller hus. Nu behöver jag bara ta reda på hur jag ska få den utan att konduktörerna blir misstänksamma....

En detalj som är charmigt med detta spel är att de pratar olika språk, vilket gör att det känns äkta. En familj pratar franska (tips: om du slänger av Tylers kropp från tåget så kommer sonen att försöka övertyga sin mamma om att han såg någon göra det), ett par tanter pratar brittisk engelska, några personer pratar persiska osv, och du får det mesta som undertext vilket gör att du inte missar allting. De har dessutom skilda motiv och du behöver inte prata med allihopa.
Men kom ihåg att en del händelser har konsekvenser senare i spelet. Om du t.ex slänger av Tylers kropp från tåget, så betyder det att polisen kommer att vilja söka igenom tåget vid nästa station. Om de får tag i dig så känner de igen dig från mordet på den irländska polisen som du redan var efterlyst för.

Spelet har en massa alternativa slut, en massa olika utkomster på grund av dina val. Just därför har spelet en massa replay-värde, vilket betyder att även om du klarar igenom spelet en gång så kan du spela det igen och prova andra saker.


Anima-what?
Jag skulle ge spelet högre betyg om det inte var för att animationen ser, i avsaknad av bättre ord, hemsk ut. Det utspelar sig i realtid och karaktärer kommer och går hela tiden genom korridorerna. Spelet släpptes 1997, kring samma tid som Monkey Island 3 kom ut. Och om ni har sett det spelet så rör sig karaktärerna smidigt. I detta spel rör sig karaktärerna hackigt som sjutton. Det ser ut som animationen antingen sker genom stillbilder och genom rörelser. Detta förstår jag inte, varför inte bara välja ett alternativ och gå med det? Jag kunde förstå om detta spel kom ut 1993, men fyra år senare så var speldatorerna så bra utvecklade att det gick nog att göra karaktärer som rör sig smidigt. Ta en titt på denna playthrough till höger och säg mig att det inte ser konstigt ut? Som om gänget av South Park inte riktigt orkade göra allting, utan bara bestämde sig för att göra två-tre bilder per scen men sen ändrade sig?

Slutsats
Men kan man se förbi detta så tycker jag att The Last Express är ett väldigt underskattat spel. Det känns som en sur karamell som man kan suga på väldigt länge (jag tror det är tanken). Spelet är väldigt intressant för oss som är intresserade av historia för det finns en massa referenser till skotten i Sarajevo, revolutionen i Ryssland och en massa andra händelser. Detta, tillsammans med det faktumet att spelet kör på realtid, gör att världen känns väldigt levande.
Spelet är kanske inget för moderna gamers, där en massa saker måste hända jättesnabbt. Mycket av detta spel går ut på att tjuvlyssna på samtal och att läsa tidningar och brev. Det kan ta längre innan något händer så det kan kännas som om man trampar vatten.
Men för oss Retro Gamers, som är av den gamla brigaden så är detta spel något som jag definitivt rekommenderar till er! Det kommer att underhålla er många många timmar framöver!

Ps.
Det har talats om att det ska bli en film av detta spel, men vi får se hur det går.

Monster Bash

Som jag skrev tidigare när jag recenserade 7th Guest så gillade jag skrämmande saker när jag var liten. Traktorer? Blä. Fotbollsstjärnor? Dubbelblä! Zombier, vampyrer och spöken? JA TACK!

Monster Bash var ett spel som vi hade bara på Shareware. Det betyder att den första delen av spelets tre delar blev givet gratis till publiken, men del två och tre måste man köpa. Betyder det då att spelet var dåligt? Visst inte! Spelet var mer än tillräckligt för att tillfredsställa mig.

Handlingen
Monster Bash handlade om pojken Johnny Dash. Hans hund Tex har blivit kidnappad, tillsammans med en massa andra hundar och katter från grannskapet. Under en stormig natt så får Johnny höra från "ett vänligt spöke" under sängen att han som kidnappade alla djur är den onde Greve Chuck. Han har tagit med dem till sin Underjord för att förvandla dem till hemska monster! Monstret under sängen beväpnar Johnny med en magisk sten. När Johnny har stenen i sin ficka så kommer den aldrig att bli tom på stenar. Johnny får också en slangbella och Johnny blir redo att ge sig av i jakten på Greve Chuck.

Om spelet
Spelet är ett typiskt plattformsspel. Du ser Johnny från sidan, du ska hoppa över ett visst antal hinder för att inte dö. Stereotypiska TV-monster (vampyrer, varulvar, zombier osv) dyker upp för att döda dig. Med Johnnys slangbella ska han skjuta ner monstren.
På varje nivå finns det också ett antal hundar och katter som du måste befria innan du kan fortsätta vidare.
Det finns också en del pussel att lösa här och där i spelet, som t.ex olika lådor som du ska flytta runt eller knappar som måste tryckas på i en viss ordning.

Mitt betyg?
Jag kan tyvärr inte säga att dethär spelet har åldrats speciellt bra. När jag var liten var det coolt att skjuta mot alla skelett. Men nu i vuxen ålder så känns spelet som ett väldigt generiskt plattformsspel. Det har inget som sticker ur mängden eller som ger spelupplevelsen lite extra krydda.
De andra spelen jag har skrivit om här i bloggen har jag fortfarande njutit av att spela. Dethär spelet har bara fyllt mig med ett gigantiskt "meh". Det är roligt att döda en kvart med, men det sitter inte högst upp på min lista över spel jag skulle spela.

The 7th Guest

The 7th Guest spelade jag inte själv så mycket när jag var liten. Jag tror vi hade det när jag var mellan fem och sju år. För det första var min engelska inte så bra då ännu. För det andra så TROR jag att föräldrarna inte riktigt ville att deras minsting skulle se ett sånt kusligt spel. Så jag spelade det mestadels med min storebror och hans vänner, så jag åtminstone inte var ensam.
För det tredje så var pusslen alldeles för krångliga för oss småbarn att räkna ut. Säkert skulle det ha gått med tålamod, men kom igen, spelet var uppenbart inte designat för småbarn att spela så pusslen kunde vara onödigt komplicerade. Lägg det tillsammans med det faktumet att min engelska inte var så bra, jag var bara ute efter att se de coola miljöerna och effekterna.... Och så blir Duke Nukem 3D plötsligt mera intressant.
Trots detta så tyckte jag att spelet var jättecoolt, det lilla jag såg. När jag var en liten gosse så gillade jag kusliga saker. Jag vet fortfarande inte varför, det är som att fråga varför jag gillar starkt kryddad mat.

The 7th Guest släpptes 1993. Det hade utvecklats av Trilobyte och släpptes av Virgin Interactive. Det blev en succé och vann flera priser för "bästa spel". Bill Gates själv sa att The 7th Guest höjde ribban för vad spel skulle vara.
Spelet blev däremot kritiserat för att det både hade en massa pussel och mycket berättelse. Dessutom var systemkraven oerhört höga för att man skulle få spelet att fungera smidigt, att det var väldigt få som hade fått spelet att fungera ordentligt.
Spelet fick en uppföljare, som hette The 11th Hour, som dessvärre inte lyckades lika bra som föregångaren. Det fanns planer på att göra ett tredje spel, men det blev aldrig verklighet när 11th Hour floppade. Det senaste försöket att skapa en trea var via en Crowdfunding kampanj, men målet lyckades inte.
Så det ser inte ut som om vi kommer att få ett tredje spel i serien.

Handlingen
År 1935 i staden Harley-on-the-Hudson så mördar en uteliggare vid namn Henry Stauf en kvinna. I sina drömmar den natten så ser han en massa vackra dockor som han ska tillverka och ge till de lokala barnen. Han öppnar en dockaffär som blir en succé. Men samtidigt blir alla lokala barn som har fått en docka av honom sjuka. Under tiden har herr Stauf fått en vision om att han ska bygga en lyxvilla vid utkanten av staden. När det är klart så försvinner herr Stauf.
Resten av spelet ser man genom ögonen på en avatar som kallas "Ego". Detta är karaktären du spelar som utforskar huset, och ser gamla händelser utspela sig genom spöklika bilder medan du löser pussel och går genom rum.

Om spelet
Som jag skrev tidigare, så går spelet ut på att du går genom olika rum och löser logiska pussel. Dessa pussel kan bestå av sådant som schackpussel, labyrinter, memory, ordpussel osv. Personligen har jag inget emot sådana pussel, men ibland kan det kännas lite konstigt att man går igenom ett hemsökt hus för att stanna vid en tårta för att rada om bitarna så att de formar ett mönster.
Spelets styrka ligger ändå i miljöerna och effekterna. De var otroligt vackra och stämningsfulla för sin tid. Faktum är att detta spel, tillsammans med Myst, hjälpte till att bana väg för spel som gavs ut helt och hållet på CD-ROM. Det fanns helt enkelt ingen som skulle vilja ha en miljon disketter att lägga i sin dator. Det gick inte heller att ta bort en del av filmmaterialet som finns med i spelet, eftersom det var viktigt för berättelsen.

Effekterna då? En del var gjort på dator, medan spöken är gjorda helt via en s.k "Blue-screen effekt". Man hade helt enkelt filmat skådespelare framför en blå skärm och sedan arbetat in dem i spelet.

Såhär kunde Blue-Screen effekterna se ut in action

Detta var väldigt high-tech på den tiden, men tyvärr så görs det inte lika ofta idag. Jag antar att det är lättare att bara animera in karaktärerna istället för att ta in skådespelare, klä upp dem, få dem att lära sina repliker och sen få in dem i spelet.
Trots det, så tycker jag det är synd att ingen använder sig av denhär sortens Blue-Screen effekter i spel numera. Spöken såg väldigt äkta ut just på grund av den effekten..
Musiken kunde bidra väldigt mycket till stämningen.

Slutsats
Dethär var kanske inte mitt favoritspel när jag var liten, men det fanns uppe på listan bredvid de visuellt bästa spelen jag hade sett. Jag rekommenderar att ni spelar detta om ni har tillfälle. Spelet var kanske inte så skrämmande, på det sättet att inget monster jagar er och ni måste skjuta mot det eller springa ifrån det, som Silent Hill. Däremot är spelet väldigt tungt med atmosfär och stämning, vilket gör det till ett vackert spel. Att spela 7th Guest är som att suga på en sur karamell som man kan ha länge i munnen.  Och nu när jag är äldre så har jag inget emot lite pussel och min engelska är väldigt bra, vågar jag påstå.

Jag tänker avsluta denna recension med en playthrough, så ni kan se hur spelet såg ut.
Enjoy!

The Secret of Monkey Island

Oooh, boy vad jag älskar dethär spelet!
Jag tänker inte göra som jag ursprungligen hade tänkt och skriva om alla Monkey Island-spel i ett inlägg, utan jag tänker fixa ett inlägg för varje spel. För varje spel förtjänar ett eget inlägg.

Monkey Island är ett point-and-click äventyr som släpptes 1990 av Lucasfilm Games, samma spelföretag som senare kom att utveckla en del Indiana Jones och Star Wars-relaterade spel. Idag har det bytt namn till Lucasarts. Det grundades av George Lucas.
Spelet använder sig av en spelmotor som kallades SCUMM, som stod för Script Creation Utility for Maniac Mansion), som ursprungligen utvecklades för spelet Maniac Mansion (ett annat spel som jag kommer att prata om i ett annat inlägg). Spelet för mig definierade vad "point and click" går ut på. Du kontrollerar din karaktär genom att föra musen över olika föremål eller ställen, välja "Walk to", "pick up", "Use" och karaktären försöker göra det. Detta kan vara irriterande ibland, om kararaktären av någon orsak inte klarar av att göra saker som är självklara. Jag vet inte hur det är i Monkey Island, men i Police Quest t.ex finns det tillfällen då du försöker öppna en dörr och textrutan läser "I don't know how to do that."

Handlingen
The Secret of Monkey Island handlar om Guybrush Threepwood som är en ung man som vill vara en fruktad pirat. Så han söker sig till SCUMM-baren, där han möter tre Viktiga Pirater som låter honom gå igenom tre utmaningar för att bli en pirat: Han måste vinna en fäktningsduell mot Carla (öns fäktningsmästare), gräva upp en skatt och stjäla något från guvernörens herrgård. Under dessa uppdrag får Guybrush höra berättelser om LeChuck, som var en pirat som dog i jakten på det mystiska Monkey Island. LeChuck hoppades vinna guvernörens dotter Elaines hjärta genom denna upptäckt. Men LeChuck är tillbaka i formen av ett spöke.

Guybrush träffar också på Elaine, som är guvernör, och blir förälskad i henne. Han tänker klara av alla prov och vinna hennes hjärta. Men när alla test är utförda så blir ön anfallen av LeChuck och hans pirater och Elaine blir kidnappad! Det är upp till Guybrush att rädda henne, så han samlar ihop en besättning och sätter kurs mot Monkey Island.
Han kommer dit och får reda på av några infödingar hur man förstör spöken med hjälp av en magisk rot som de gör "Root beer" av. När Guybrush slutligen hittar LeChucks skepp (och har sprayat en del av Lechucks besättning) så får han reda på att LeChuck har åkt tillbaka till den första ön för att gifta sig med henne i deras kyrka.
Guybrush åker dit och det blir en strid mellan LeChuck och Guybrush, vilket drar ut en stund med tanke på att Guybrushs root beer är slut. Som tur är hittar han en flaska gammal root beer som han sprutar på LeChuck, vilket får honom att explodera.
Guybrush och Elaine har ett romantiskt ögonblick medan LeChuck fortsättningsvis exploderar över himlen som fyrverkerier.

Spelet och jag
Jag spelade detta spel när jag var ganska liten. Jag var imponerad av hur vackert det var. Speciellt den första ön, Melee island, var vacker för att det var alltid natt och stjärnklart. Många år senare då jag var i armén så satt jag ute i skogen vid en vaktpost. Jag vet inte var månen befann sig, för skogen var nattsvart men himlen var stjärnklar. Det var väldigt stillsamt och väldigt vackert. Jag tror tyvärr jag var den ende i min pluton som kunde uppskatta ett sånt stillsamt ögonblick.
Det enda jag kunde tänka på då jag satt där var denhär scenen:

Jag vet att många skulle säkert tycka att grafiken ser gammal ut ("Njää, Skyrim är mycket vackrare..!!"), till vilket jag har bara en kommentar: Grattis! Ska du ha en medalj?
Det är inte poängen att det inte ska se perfekt ut! Precis som när folk njuter av tavlor som inte ser äkta ut, så njuter jag av detta spel för att det ser ut som det gör.

Spelets humor kan vara lite löjlig ibland. Secret of Monkey Island är inte ett spel som är tänkt att tas på allvar, utan det är tänkt som ett komiskt, smått löjligt spel.

En annan detalj
Låt mig poängtera ut en annan sak: Påminner inte detta spels handling om något annat? Ung färsk man blir förälskad i guvernören i pirat-tider? Hon blir kidnappad av spökpirater, så vår unge hjälte måste samla en besättning för att rädda henne? Påminner inte detta om något.... Typ en film... Som kom ut i tidigt 2000-tal...? Ger ni upp?

Kanske denna bild hjälper?

Jag hittar inte på dethär eller bara påstår att det finns små likheter: Pirates of the Caribbean var ursprungligen tänkt att vara en filmatisering av Monkey Island! Ted Elliot som skrev manuset till Pirates of the Caribbean jobbade också på ett manus till en Monkey Island-film. Den skulle ha varit regisserad av Steven Spielberg, men projektet blev nedlagt tre år innan Curse of the Black Pearl hade premiär. Så Ted tog sitt manus, skrev om det och Disney hoppade på.

Det blir roligare: Ron Gilbert som skapade Monkey Island-spelen har sagt att det fanns två inspirationskällor till hans spel. Den ena är boken On Stranger Tides av Tim Powers och den andra är Pirates of the Caribbean-attraktionen som finns i Disneyland.
Tänk på det: Pirates of the Caribbean-filmerna inspirerades delvis av Monkey Island-spelen som i sin tur inspirerades av Pirates of the Caribbean-attraktionen. 

När jag såg filmen på bio så tänkte jag att "dethär är så nära en trovärdig Monkey Island-film vi kommer utan att dra in LeChuck och dåliga skämt". 

Men ja, låt oss återgå till spelet:
Detta spel ligger mig varmt om hjärtat. Jag har aldrig slutat älska detta spel och blir fortfarande varm av nostalgi om jag ser det.
Jag kan dock förstå att om man aldrig har sett detta spel förr och börjar spela det nu, så blir man kanske lite förvirrad.
Jag har inte så mycket mera att säga om det första Monkey Island-spelet, annat än att ni ska ge det en chans! 

Nu ska jag ut och sjöröva lite.

Ville bara avlsuta med en vacker scen.

Normality

Juni 1996 släppte det brittiska spelföretaget Gremlin Interactive ett spel som var väldigt 90-tal. Vad menar jag med det? 90-talet i allmänhet i populärkulturen var en tid då man skulle ifrågasätta det gamla. TV-serier som Quack Pack, Goof Troop, Saved by the bell, Clarissa explains it all hade alltid huvudpersoner som var "tuffa" och hade "attityd" och alla gamla människor i den serie (läs: Alla föräldrar) var trista auktoriteter som ville förhindra ungdomarna från att förverkliga sina drömmar om att bli rockstjärnor eller bara "bli lyckliga".

Handlingen
På vilket sätt ser vi detta i Normality?
Du spelar en karaktär som heter Kent Knutsson. Kent har flyttat till en stat som heter Neutropolis. Det är en mörk och förorenad polisstat, där invånarna kontrolleras av "the norms". Kent blir arresterad för att vissla en glad ton på gatan. I fängelset får han en anonym lapp där han blir inbjuden att delta i en motståndsrörelse som planerar att störta diktatorn Paul.
Resten av spelet går ut på Kent ska först bli medlem i motståndsrörelsen och sen hjälpa dem störta ledaren genom att t.ex infiltrera en tv-station och skicka ut en "vågad musikvideo".

Spelet
Det fanns flera saker som jag älskade med spelet när jag var liten (och som jag älskar än idag). För det första så var dethär det första spelet jag någonsin hade spelat där det fanns en hel värld för dig att utforska från ett 3D-perspektiv. I tidigare äventyrsspel i stil med Monkey Island eller Space Quest så såg du allting från sidan. Denna gång fick vi se allting som Kent ser, vilket var något jag inte hade upplevt förr.

"Dude..."

Spelet är gjort med humor, vilket är intressant med tanke på spelets tunga koncept. Tänk er en polisstat där man inte får vara glad, där du blir arresterad om du inte tittar på TV 24 timmar om dygnet. Hur gör man det roligt? Genom att göra allting så överdrivet som möjligt, förstås!
Kents ordförråd består av en massa "Dude", "Cool" och "Woah". Polisernas ordförråd består av en massa "CITIZEN!!" och "Morr....".
Alla karaktärer är dessutom ritade som seriekaraktärer. De ser inte alls äkta ut på något sätt. Om ni kollade länken till musikvideon ovan så lär ni märka vad jag menar.

Spelet är för det mesta ett pusselspel. Du kan antingen välja att plocka upp, aktivera, titta på eller prata med föremål och människor. Ofta ska du plocka upp ett föremål och kombinera det med ett annat föremål.
Så spelet kräver en del tankekraft. När jag var liten så hade jag begränsade kunskaper i engelska, så det var inte alla gånger jag och mina kumpaner kom på hur vi skulle lösa vissa pussel. Vilket jag tycker är bra. Jag vill ha spel som är svåra, som är utmanande och som kräver att man tänker lite. Visst kunde man köra fast på vissa ställen. Och idag har vi internet som hjälper en med det, MEN jag kommer ihåg att längst bak i manualen fanns en fullständig walkthrough till spelet. Saken var bara den att du måste hålla den framför en spegel för att kunna läsa den.

Påminner om mitt ställe.

En rolig detalj som jag fick reda på nu när jag skulle sammanställa denna recension är att Corey Feldman (som spelade Mouth i The Goonies och någon roll i Lost Boys) gör rösten till Kent Knutsson. Folk har klagat på att han lånade sin röst till detta spel, speciellt då han pratar väldigt mycket för sig själv. Men jag vet inte, det kunde vara värre.

Jag gillar detta spel. Det är roligt, det har intressanta idéer och man gillar karaktärerna. Man vill på riktigt se att de lyckas, för de är så underbara. Kent är en väldigt stereotypiskt "loser", som bor i en skräpig lägenhet och som tvingas leva ett trist, medelmåttigt liv. Skulle inte Normality ha varit ett spel skulle det säkert ha kunnat klara sig bra som en tecknad film i stil med Beavis and Butthead Do America.

Battletoads

Detta spel är antagligen det svåraste spel som finns. Jag har inte mött på en enda person som kan säga att de har klarat det. Inte på originalkonsolen eller på datorn med hjälp av en emulator. (UTAN att då fuska, att slöa ner spelet eller spara mitt i banorna)
Jag pratar om Battletoads.

Battletoads skapades av Rare ltd. Tanken var att det skulle konkurrera med serien Teenage Mutant Ninja Turtles. Föreställ er att man byter ut sköldpaddorna mot grodor och vi har Battletoads. Spelet släpptes på olika konsoler mellan 1991-1994.
Berättelsen i spelet går ut på att de två antropomorfiska paddorna Rash och Zitz ska rädda sina vänner Pimple och prinsessan Angelica från Mörkrets Drottning. Det är egentligen allt som finns till historien: Mörkrets Drottning har kidnappat vänner och ska ta över världen, Battletoads ska stoppa henne.

Jag spelade inte dethär spelet själv när jag var liten. Jag har ett vagt minne av att en av min brorsas kompisar hade det. Men jag spelade det nu i vuxen ålder och jag kan med både glädje och irritation säga att detta spel är verkligen en utmaning.

Du kontrollerar spelet genom att flytta paddorna till sidorna. Det kommer fiender emot dig som du ska slå ner genom diverse sparkar och slag. Du kan i vissa fall dessutom plocka upp ett vapen och använda det, eller plocka upp hela fiender och kasta omkring dem. Dessa delar är ganska enkla i början men de blir svårare allt längre fram i spelet du kommer. Speciellt då din karaktär kan dö direkt om du ramlar t.ex ner i lava eller något annat roligt.

Förutom dessa banor så finns det också de s.k "Wind Tunnel"-banorna, som går ut på att du kör en slags flygfarkost genom en tunnel i en väldigt hög hastighet. Dessa banor kan bäst beskrivas med ett citat från Star Wars: You must have Jedi reflexes if you race pods! För om du missar ett hopp eller en vändning med en halv sekund så dör du genast.
Det finns också andra sorters banor som t.ex att du ska klättra ner i en grotta i ett rep och försöka undvika att falla då kråkor försökar bita av repet.

Okej, så Wind-tunnelbanorna är svåra och du dör säkert några gånger på de vanliga banorna. Men so what? Du kan ju alltid klicka "yes" när Continue-frågan dyker upp? Vilket är sant, det kan du göra... I exakt tre gånger. Det typiska för ett sånt här svårt spel, där vanliga spelare inte klarar längre än tredje banan, så brukar det vara oändligt många gånger du kan välja "yes" på continue-frågan. Spelet har inte heller något lösenord för en del banor eller någon möjlighet att spara spelet. Så om du är på level 9 och du har är utan liv och kan inte välja continue flera gånger, så kommer du att få starta om hela spelet från början.

Hur är det då om man spelar två spelare? Visst är det lättare då? Svaret är nej, spelet blir svårare. Om en spelare dör så måste båda börja om från början av banan igen. Dessutom kan spelarna skada varandra, vilket kan hända ganska ofta speciellt om man slåss mot samma fiende.
Spelet var jättevackert för sin tid. Ljudeffekterna var bra. Spelet fick i allmänhet bra kritik av olika tidningar men blev ihågkommet för sin svårighet. Dessutom fick det negativ kritik för att slutet inte var precis tillfredsställande, med tanke på hur svårt det var att klara spelet. Trots detta så fortsätter spelet än idag att få positiva recensioner. Som att det enda negativa som finns att säga om Battletoads var svårigheten.

Battletoads har fått flera spel efter detta. Battletoads & Double Dragon är ett annat exempel, som är en crossover med spelet Double Dragon, som liknar Battletoads väldigt mycket.
Personligen tycker jag att spelet är roligt och det är jättebra träning i att hålla huvudet kallt i irriterande situationer. Man får inte stressa eller bli arg för att klara spelet, för då kan man inte fokusera och då misslyckas man ytterligare. Håll huvudet kallt och försök igen. Det är nyckeln till det mesta här i livet, håll huvudet kallt och försök igen tills du slutligen lyckas.
Vill du ta dig an dethär spelet?

Försök bara! Det är verkligen en utmaning, även om du är en erfaren spelare!