Ultima Underworld: The Stygian Abyss

Ultima Underworld The Stygian Abyss anses vara ett "landmark"-spel, som förändrade hur spel kom att se ut i framtiden. Jag kommer ihåg att jag spelade detta när jag var liten och var imponerad av möjligheterna man kunde göra i detta spel. Du kunde sova var som helst i spelet, du kunde göra upp en lägereld och laga mat, vilket var viktigt om du har tänkt överleva. (om du kombinerar en majskolv med en eld så har du gjort popcorn!). Sådana små detaljer kommer jag inte ihåg från tidigare spel.

Spelvärlden

Jag antar att jag måste ge en kort summering av vad Ultima-spelen går ut på och berätta vad The Stygian Abyss är för något. Det är en ganska komplicerad berättelse, men i stora drag: Du spelar en hjälte från vår värld som flera gånger har rest till Britannia i Ultima-universumet. Du har räddat landet många gånger och kallas helt enkelt för "The Avatar".
I denna värld finns det många raser och människor av olika sorter. De har tampats med varandra och har olika funderingar kring  religion och politik. Sir Cabius beslutade sig för att göra ett grottsystem (The Stygian Abyss) fyllt med monster en vallfärdsplats för olika raser. De skulle i den grottan bli tvungna att lära sig följa dygderna som hade blivit etablerade tidigare i spelserien.
Grottorna koloniserades med tiden och raserna levde bra tillsammans, ända tills Cabius dog. Raserna började så småningom bli bittra på varandra vilket tvingade landets baron Almric att sätta en tung metalldörr vid ingången. Efter det blev Stygian Abyss känt som ett näste med onda människor och hemska odjur.

Handlingen

Ultima Underworld börjar med att Avatar har återvänt till jorden efter Ultima 6. I sina drömmar besöks han av trollkarlen Garamons spöke. Han berättar att hans bror Tyball har släppt loss en stor ondska och att Britannia behöver Avatars hjälp.
Avatar transporteras till ett sovrum i ett slott där Tyball är i full färd med att kidnappa baron Almrics dotter Arial. Hon har slängts ut genom sitt sovrumsfönster till ett troll som har tagit henne och för henne mot Stygian Abyss.
Tyball trollar bort sig och vakterna arresterar dig, eftersom de tror att du kidnappade Arial. Du påstår att du är den legendariske Avatar som har räddat världen sex gånger redan. (Det finns tempel nämnda efter dig i dethär skedet). Men baronen tror inte på dig. Han bestämmer sig för att slänga in dig utan vapen eller något i grottan. Om du är Avatar så borde du överleva. Om du inte är Avatar så dör du antagligen, din kidnappande fjant!

När Avatar är i grottan så kan du utforska den bäst du vill. Du kan lösa konflikter mellan olika grupper varelser på vilka sätt som helst (även om det innebär att du slaktar den ena arten och låter den andra leva) eller utföra olika uppdrag för att få belöning.
Men allt leder till att du kommer ner till bottnet av grottan, efter att ha slaktat avskyvärda monster på vägen dit. Arial lever ännu och Tyball håller på att genomföra en ritual. När Avatar har dödat honom så visar det sig att Tyball och Garamon hade i misstag släppt loss demonen "Slasher of Veils". Deras plan var att fånga demonen i henne och på så sätt förhindra demonen från att förstöra världen.
Med hjälp av Garamons spöke så hittar Avatar sir Cabius' reliker och slänger dem i vulkanen på bottnet av grottorna. Med hjälp av det och Garamons spökes kraft så öppnas en portal som leder ut till en annan dimension, dit demonen och Avatar sugs in. Du får yra runt en stund i denna dimension innan du hittar ut.
Vulkanen har ett utbrott, dottern är räddad och världen är räddad. Hurra!

Om spelet
De som älskar moderna RPG borde på riktigt ta sig en titt på detta spel. En del faktorer från detta spel har flytt med i senare spel, som t.ex att musiken ändras då det blir en stridsscen. Du kan plocka upp och kasta olika föremål tvärs över rummet.
Försök inte ens bryta dig in i ett rum för att stjäla föremål om du befinner dig i fel koloni. Då kommer precis hela kolonin att vilja slakta dig. Det är faktiskt intressant, med tanke på att en massa RPG-spel under den tiden inte alls hade fått in någon sån detalj. I en del andra spel så kunde du gå in i en bondgård, slå sönder alla krukor, ta alla pengar och sticka och ingen reagerade alls. Så var fallet ännu i många spel på det sena 90-talet.

Du ser allting från din karaktärs synvinkel i utritade 3D-grottor. De kan se lite platta ut, men jag skyller på den gamla tiden. Musiken och mörkret i grottorna gör mycket för att höja stämningen av isolation. Det känns väldigt ensamt där nere, då lilla jag är ensam mot tusentals monster. Synd att inte mina vänner Iolo, Shamino eller Dupre från tidigare äventyr kunde komma med mig denna gång....

Medan tiden går så kommer du att plocka upp olika vapen och föremål som du kan använda till olika saker som att t.ex tillverka vapen och rustningar. Du rör dig genom att klicka på olika delar i skärmen. Du väljer en ikon ur den vänstra spalten då du vill utföra en handling, som att dra fram ett vapen, plocka upp något eller aktivera något. På det sättet påminner dethär spelet väldigt mycket om ett point-and-click spel.
Du kan också hoppa, vilket både är en fördel och nackdel. Visst, det är händigt att kunna hoppa men försök hoppa och styra samtidigt med musen. Det är svårt!

Karaktärsskapandet känns säkert igen för de som har spelat gamla RPG-spel. Du väljer ett kön, namn, yrke och olika förmågor till din karaktär. Det enda som saknas är att du inte kan välja vilken ras du spelar. Du är en människa, deal with it!

Spelet har influerat Valve Games och Bethesda Softworks och var inspirationen bakom spelen Deus Ex och BioShock.

Min slutdom
Hur bra har spelet åldrats sen jag var liten? Ärligt talat så klarade jag aldrig spelet när jag var liten för spelet är komplicerat och tidskrävande. Mina känslor för detta spel är väldigt mixtrat, för å ena sidan är det ett bra spel med en komplicerad intrig och side-quests. Det finns en hel värld under jorden att utforska, vilket inte jag har sett någon annanstans tidigare.
Å andra sidan är det kanske lite väl krångligt och mycket att hålla reda på.
Men å tredje sidan, så tror jag att många spelare i dag är bortskämda. Om jag jämför med t.ex Oblivion. I det spelet har du en pil som alltid pekar exakt vart du ska gå och om du glömmer bort vad du ska göra där så står allt skrivet i en journal. (De flesta uppdrag är ändå "Gå in i grotta, döda monster, hämta skatt, komma tillbaka!")
Om du i Stygian Abyss glömmer bort vart du ska gå eller vad du ska göra under en quest så, som de sa i armén, "Det är den enskilde krigarens voi voi!"

Jag skulle kalla detta spel för ett ytterst välutvecklat "dungeon crawl" (de som har spelat D&D vet vad jag snackar om) Jag rekommenderar att du testar detta spel om du har mycket tid att döda. 

Myst

Under 90-talet gjordes många äventyrsspel som gick ut på att lösa pussel. Man hade också börjat experimentera mera med att skapa spel som hade en djupare grafik än 2D, så man gick över till 3D-grafik. När jag har diskuterat skillnaden mellan 2D och 3D har människor inte alltid varit säker på det och tror att om jag pratar om ett 3D-spel så pratar jag om spel "där man har vapnet framför sig". De som målar kan säkert skippa nästa del, de har pratat om dethär på bildkonst också.
2D står för "tvådimensionell". Det betyder att du ser alltings längd och bredd. Resultatet blir en spelvärld som ser väldigt platt ut. Commander Keen t.ex har 2D-grafik.
3D står för "tredimensionell". Det betyder att du ser alltings längd,bredd och djup. Resultatet blir en spelvärld som ser djup ut.

Bland dessa finns Myst. Detta spel var stilbildande och kom (tillsammans med 7th Guest) att hjälpa med införandet av CD-ROM. Det utvecklades av Cyan (som senare böt namn till Cyan Worlds). Utvecklandet av spelet påbörjades 1991 och 1993 släpptes spelet.

Handlingen
Du spelar en karaktär som är känd som "Främlingen". Du hittar en konstig bok som innehåller detaljerade beskrivningar av en ö i en konstig värld som heter Myst. När du sätter handen på den sista sidan i boken så transporteras du till denna ö ute på Myst.
Du vandrar runt på ön och upptäcker med tiden att boken var skriven enligt ett gammalt system som kallas helt enkelt för "konsten". Konsten går i sin tur ut på att bygga broar mellan olika världar, för att göra det mindre komplicerat.
Ön och Konsten är både kvarlevor från en tidigare utdöd civilisation, D'ni. Med tiden får du reda på att två bröder är kvar i livet, vardera på sin skilda värld. Deras far är också i livet på en helt annanstans och utan att förstöra slutet så ska jag säga att du måste välja vem av dessa tre du ska hjälpa.

Från det allra första Myst.

Om spelet
Spelet är ett typiskt peka och click-spel. Du ser framför dig förrenderade (alltså färdigladdade) bilder där du kan klicka på olika föremål eller helt enkelt röra dig. De pussel du träffar på består oftast av att dra i diverse spakar eller trycka på knappar i en viss ordning.
Grafiken kan se daterad ut idag, men 1993 var detta väldigt high-tech. Spelet var så stort att det inte fick plats på en vanlig diskett, utan det måste ges ut på CD-ROM. Det finns väldigt lite ljud i spelet, det mesta är bara vatten som porlar eller vind som viner. Jag ser inte detta som ett problem, utan snarare en fördel. Less is more.

Från "Realmyst: Masterpiece Edition"

Myst har fått många remakes. 2000 släpptes en uppdaterad version, Myst: Masterpiece Edition, med bättre grafik och ljud. Samma år släpptes realMyst, vilket också har bättre grafik och ljud, men du kan också röra på dig mera fritt. Då du hade en färdigladdad bild i det gamla Myst så kunde du inte t.ex vrida på huvudet. Det kan du göra i realMyst. 2014 släpptes en realMyst remake, som finns på Steam. Den heter realMyst: Masterpiece Edition.
Det har också släppts på flera plattformer. Det finns nu för Playstation 3 och Ipads.
Spelet fick fyra efterföljare samt ett försök till ett spinoff-spel (Uru: Ages beyond Myst). Förutom det första Myst så har jag bara Uru.

Mina tankar
När jag var liten och såg detta spel tyckte jag genast att det var det vackraste jag hade sett. Jag gillade hur miljöerna såg ut, de såg ganska färgglada och intressanta ut. Synd bara att jag inte fattade ett smack av det, vem jag var, vad jag gjorde där och vad vitsen var med allt.
Det finns sammanlagt fem karaktärer i spelet och du möter inte alla på en gång. Det gör att spelvärlden känns väldigt ensam. På både gott och ont. Jag kommer alltid att tänka på Jag vill ha en egen måne av Ted Gärdestad då jag ser detta spel. Hur skönt skulle det inte vara att kunna dra sig till sin egna mystiska ö någon gång?
Två ord som jag skulle använda till att beskriva detta spel skulle vara "atmosfärisk" och "stillhet". Det är ett bra spel om du inte vill ha ett snabbt-tempo action äventyr. När jag var liten kom jag å andra sidan inte förbi den första ön, så.... Jag antar att jag inte är helt opartisk i min dom om detta spel.
Jag rekommenderar att du tittar på detta spel! Det har åldrats väldigt bra för mig och jag kan njuta av det på andra sätt nu när jag är vuxen.

Här är en Lets Play. Enjoy!

Worms

Eller som jag har hört det kalls: "Worms 1".
Detta spel är en sann klassiker. En stor del av mig var osäker om det ens var någon vits att jag berättar om detta spel. Många människor jag känner har antingen spelat detta eller någon av uppföljarna som långt följer samma mönster.

Worms går ut på att du kontrollerar en grupp på fyra maskar. De placeras ut på en karta och ska där föra krig mot andra maskar. Till sitt arsenal har man bazookas, uzis, handgranater och en massa andra massförstörelsevapen. Man kan också gräva ner sig under jorden eller bygga broar. Din mask har ett antal hälsonivåer och då den når noll så dör din mask. Samtidigt så dör också masken om den ramlar utanför kartan eller ramlar ner i havet.

Och det är egentligen bara det som spelet går ut på. Det finns inget mer att säga om det. Spelet har ett väldigt bra re-play värde. Du kan spela det tusen gånger och det känns fortfarande inte gammalt. En vän fick tag i det via gog för några månader sen, vi spelade det och hade jättekul.
Du kontrollerar maskarna genom pilar och musen. Du kan gå över landskapet och hoppa runt. Väldigt enkla kontroller.

En fördel med spelet var också att det kom alltid några kortfilmer mellan varje spel. Grafiken i dessa filmer var ganska ovanligt ännu då jag var liten, då jag gick på ettan eller tvåan. Så för mig såg dethär väldigt high-tech ut.

Worms och jag
Jag och mina vänner spelade detta spel jättemycket. Vi hittade på olika utmaningar och sånt. (t.ex vi flyttade över våra maskar till varsin "holme" och därifrån får vi endast skjuta på varandra).
Samtidigt var jag ett kreativt barn. Jag hade börjat leka med piprensare och skapade slutligen egna "Worms"-soldater. En rosa och en svart piprensare och du har en mask, redo att tjänstgöra!

Senare så fick jag tag i en karta över byn där jag bodde. Det var vid någon orientering och läraren brydde sig inte om att få tillbaka kartorna. Jag satte upp den kartan på min vägg i mitt rum. Sedan skaffade jag olika knappnålar med olika färger på huvuden och flyttade runt dem i byn när jag kände för det.
Jag hade, utan att veta om det, skapat ett universum som kändes levande eftersom jag själv levde i det också. Jag har alltid gillat att bygga världar och jag tror att detta var min första "värld".
Jag föreställde mig att mina maskar i min pulpet på skolan var levande och att jag kunde "kommendera" runt dem i byn för att förinta fiendemaskar. Så en gul nål vid skolan betydde att pluton Någotnamn (säkert något i stil med Snabba Soppan), vaktade det området medan en röd nål vid kommungården betydde att en annan pluton befann sig vid kommungården.
Jag tror jag höll på att mixtra med detta och byggde ut allt från hösten på sexan tills jag började i högstadiet eller något.
Efter det blev maskarmén upplöst och har nu pensionerat sig på vår vind därhemma (tror jag, mamma kanske slängde dem senare).

Tillbaka till spelet: Det är ett jätteroligt spel och om du är en oupplyst stackare som inte har spelat detta så rekommenderar jag att du gör det. Ring upp några vänner och kriga mot varandra!

Ultima 1: First age of Darkness

Oh boy, nu pratar vi om gamla spel, mina damer och herrar!

En gång i tiden för länge sen (1979) skapade supernörden och högstadiekillen Richard Garriot, också känd som Lord British, ett spel på Apple-datorerna. Syftet med spelet var inte att skapa en karriär inom spelutveckling, utan syftet var att helt enkelt lära sig konsten att programmera egna spel och att göra ett Dungeons and Dragons-spel till sina vänner. Spelet fick titeln Akalabeth: World of Doom. Richard blev övertalad att sälja Akalabeth, vilket sålde över 30 000 kopior och han fick själv 5 dollar per vinst, vilket blev 15 000 dollar. Inspirerad av detta så avslutade inte Richard sin universitetsutbildning, utan han hoppade av och började istället tillverka spel på heltid. Denna resa kom att resultera i 14-något spel som utspelar sig i det som kom att kallas Ultima-universumet.

Jag skulle vilja recensera hans första spel Akalabeth. Det räknas som en milstolpe i datarollspel och drog mycket nytt till dataspelsvärldn. Men tyvärr har jag inte lyckats få tag i det. Så jag recenserar istället spelet som kom ut 1980. Spelet är Ultima 1: First Age of Darkness.
Ultima 1 baserar sig mycket på Akalabeth (faktum är att Akalabeth har också kallats Ultima 0). När man rör sig i de olika grottorna så liknar det miljöerna i Akalabeth oerhört mycket.

Handling
I det magiska landet Sosaria har monster och vildar härjat i tusen år. Härskarna krigar med varandra konstant för att de inte kan komma överens. Orsaken till detta kaos är den onde trollkarlen Mondain. För tusen år sen skapade han en juvel som garanterar honom odödlighet. Lord British (vilket är ett av Richard Garriots pseudonym) har letat efter en hjälte som kan förinta Mondain och föra frid till landet.
Denna hjälte, min vän, är du.

Spelet går mycket ut på att du går från stad till stad och utför olika uppdrag för härskarna. Du går in och ut ur grottor och slaktar monster för att höja dina stats och bli större och tuffare.
Du får med tiden reda på att du inte kan förstöra Mondain i denna tidsepok för så länge han har den juvelen så kan han inte förstöras. Så synd att du inte kan åka tillbaka i tiden för att stoppa honom..... Eller kan du? 
Så synd att den enda som vet om var en tidsmaskin finns placerad är en prinsessa, men hon berättar det för dig bara om du är en space ace. Hur blir du ett space ace? Jo, du köper naturligtvis en rymdfärja, åker upp i rymden och skjuter ner 20 st TIE-fighters. Duuh....
När allt det är gjort, du har räddat en prinsessa, så kan du åka tillbaka i tiden, döda Mondain och alla lever lyckliga i alla sina dagar!

Det mesta av spelet går ut på att du går in och ut ur olika grottor och slåss mot monster. De uppdrag du får från olika kungar är antingen "Gå och döda ett specifikt monster" eller "Leta efter den grottan/skylten". Din belöning för detta kan vara en diamant som behövs till tidsmaskinen eller något annat.

Om spelet
Grafiken kan bäst beskrivas som primitiv. Detta är 1980 vi talar om trots allt, då dataspelen ännu var i stenåldern. Färgerna är väldigt starka och tydliga och karaktärerna ser väldigt stela ut och rör sig väldigt stelt. Berättelsen är nästan icke-existerande, helt enkelt för att det inte fanns rum på disketterna för att ta med en speciellt avancerad berättelse. Läs en bok om du vill ha en avancerad berättelse! Det mesta vi behövde veta om Mondain fanns att läsa i manualen.

Karaktärsskapningen känns säkert igen hos många av ni som har spelat Dungeons and Dragons. Du fyller i dina stats, väljer vilken ras och vilket kön du vill spela och slutligen vad din karaktär ska heta. En del av er har säkert lagt märke till bilden till höger. Nej, det är inget stavfel, hobbits heter bobbits i Ultima 1, men de blev och heta Hobbits i tvåan. Enligt Ultimapedia så försvann de efter det som hände i trean. Det finns två fan-teorier bakom detta: Den ena är att de utrotades efter trean. Den andra teorin är att bobbitarna utavlades helt enkelt.

I vilket fall som helst, så när du befinner dig utomhus och i städerna så ser du din karaktär ovanifrån. Du kan gå fyra olika riktningar. Ibland anfaller monster eller andra onda människor dig. Då du dödar dessa monster får du Experience Points och lite pengar. Du kan i början endast röra dig till fots på land men när du har samlat ihop pengar så kan du köpa en häst, en vagn, en flotte, en båt, en rymdfärja och andra saker.
När du är inne i grottorna så ser du allting från ditt eget perspektiv. Du går bara genom fyrkantiga tunnlar och stöter på olika monster och hittar olika lådor. Det är inte mera till det än det, egentligen.
Kontrollerna är väldigt enkla. En knapp, en händelse.

En episk strid med ett skelett i en dungeon!

Det finns en viktig detalj som jag måste berätta om så ni inte dör helt i onödan: Äta bör man annars dör man. ("Höhö, äta bör man ändå dör man", jo senast jag hörde det skämtet skrattade jag så hårt att jag ramlade av min dinosaurie.) När du rör dig omkring utomhus i Sosaria så går din "food-level" ner, för att du måste ju äta för att hållas vid liv. Når det 0 så dör du med detsamma i svält. Jag försökte först spela med tanken att "Åh, min karaktär kan säkert klara sig en dag utan mat, vi är ju nära staden Paws. NOPE! Jag dog med detsamma!

Slutbetyg
Så vad ska jag säga om detta uråldriga spel? Det har åldrats jättebra! Jag har jätteroligt då jag spelar detta. Richard Garriot är en kung av nördar! Han har tagit Dungeons and Dragons, Doctor Who, Star Trek och Star Wars, slängt allt i en pizza och det är utsökt!
Om du får chansen att spela detta spel så rekommenderar jag att du provar. Förutom att jag tycker det är ett roligt spel som man gärna dödar några timmar med, så är det en milstolpe. Ni som älskar Skyrim, Fallout och diverse rollspel borde ta en titt på detta historiska spel och resten av spelen i Ultima-serien.
Jag kommer att recensera flera spel i denna serie.

All hail Lord British!