Sam & Max : Hit the Road

Föreställ er två karaktärer från en tecknad serie som får ett spel. Ni får Sam & Max: Hit the Road. Det spelade jag när jag var liten och jag älskade främst miljöerna och animeringen. Jag tänker alltid på såna här spel som konstverk. Dessutom så kunde jag inte engelska så bra då jag såg detta spel för första gången.

I begynnelsen

Duon Sam & Max var ursprungligen två karaktärer som oftast kopplas till Steve Purcell som skapare. Men i själva verket var det hans lillebror Dave som skapade Sam & Max. Dave började under sin tonårstid teckna serier som handlade om en antropomorfisk hund och en kanin-sak. Men Dave gjorde väldigt sällan klar serierna, så i en slags form av syskonfientlighet så brukade Steve göra klart serierna och överdriva precis allting, till hur de pratade och hur de betedde sig.
Så småningom började Steve skapa sina egna berättelser med dessa karaktärer och på det sena 70-talet gick Dave med på att Steve skulle få skapa karaktärerna hur han ville. 

Steve började år 1980 att publicera korta seriestrippar om Sam & Max i en veckotidning vid ett universtitet. Trots att teckningsstilen fortfarande var ganska dålig så hade berättelserna börjat likna varandra. 

1987 blev han kontaktad av Steven Moncuse, som gjorde en serie som hette Fish Police. Efter det kunde Steve äntligen publicera Sam & Max som serier. 

Efter det har Sam & Max blivit tv-serie och en rad spel, vilket jag ska prata om nu. 

Sam & Max: Hit the Road

Spola framåt ett år, då Steve hade blivit anställd av Lucasarts (som kom senare att släppa Day of the Tentacle, Monkey Island och en rad Star Wars-spel). Karaktärena började dyka upp i flera testprogram som programmerarna kunde öva på. 1992 blev Steve erbjuden att skapa ett spel som skulle tävla med två andra stora Lucasarts-spelen Monkey Island och Maniac Mansion. 

Resultatet blev Sam & Max: Hit the Road. 

Spelet är byggt enligt SCUMM-maskinen som redan hade använts till både Maniac Mansion och Monkey Island. Speltekniskt sett går det ut på samma sak: Du spelar karaktären Sam som följs av Max. Ni ska gå runt i världen och plocka upp föremål, kombinera dessa tillsammans med varandra och lösa pussel med eller utan andra föremål. Ni ska också tala med andra karaktärer i världen. 

Handling och karaktärer

Sam är en antropomorfisk hund som går klädd i en blå kostym. Han är hjärnan bakom de två och är oftast lugn och sansad. 

Max är en hyperaktiv kanin-sak som agerar innan han tänker. Det är oftast han som får på smällen då någon behövs för det. De är båda tekniskt sett privatdetektiver, men de föredrar termen "Frilansande poliser". De har sitt kontor i New york. och tar emot uppdrag från kommisarien, som vi aldrig får se, han bara ringer åt dem.

En dag får de ett samtal från kommisarien som vill att de beger sig till en karneval. Då de kommer dit får de reda på att karnevalens huvudattraktion, Bigfoot, har försvunnit tillsammans med karnevalens andra mest populära attraktion: Giraff-halsade kvinnan. Sam & Max uppdrag är att leta reda på dessa två och övertala dem att återvända. 

Detta galna äventyr tar en runt i i en karikerad parodi av självaste USA. Spåren leder till en bungy-jump attraktion vid Mount Rushmore, världens största garnnystan och en massa andra roliga platser. En del väldigt typiska händelser inträffar som bara kan hända i serieuniversum, t.ex att Sam kortsluter ett proppskåp genom att trycka in Maxs huvud dit. 

Spelet blev en succé. Det har listats flera gånger som ett av de bästa äventyrsspelen genom tiderna på grund av sin vackra animering, de fina miljöerna, berättelsen och speltekniken. Sam och Max har dessutom gjort flera gästframträdanden i andra Lucasarts-spel. 

Jag rekommenderar att ni kollar upp detta klassiska spel! Det är väldigt roligt, väldigt galet och samtidigt en del knepiga pussel som kräver en hel del tankeförmåga. Det har senare gjorts flera spel i serien, men de har jag inte spelat. 

Ha så kul!

Jag lämnar er med en playthrough av spelet, så ni får en smak på hur det ser ut. 

The Last Express

The Last Express är ett spel som utvecklades av Jordan Mechner och släpptes av Smoking Car Express 1997. Det utspelar sig ombord på orientexpressen 1914, dagarna före första världskriget bryter ut. Man spelar Robert Cath, en amerikansk läkare som är misstänkt för ett mord på en irländsk polis. Robert blir kontaktad av sin vän Tyler Whitney som villl att Robert ska åka med honom på Orientexpressen, fly västerut och bort från sina problem.
Men när Robert kliver ombord på expressen så blir han involverad i en massa händelser. Hans vän hittas mördad i sin hytt. Robert gör sig av med liket på bästa sätt möjliga och tar på sig Tylers identitet och blir på så sätt indragen i en konspiration som rör en massa parter och allting kretsar kring ett föremål som Tyler skulle ha haft på sig. Detta, mina vänner, är ett exempel på en MacGuffin. Det finns ett antal människor som ville ha det, varav en del kan vara redo att döda för att få det.

Jag spelade inte detta spel själv när jag växte upp, men jag minns att det fanns på en demo-skiva som följde med någon speltidning. Jag var för liten då och för ointresserad. Jag tyckte helt enkelt spelet var tråkigt.
Men nu i vuxen ålder har jag börjat leta efter mera spel som kräver lite mera tankeverksamhet. Och då kom jag och tänka på detta spel. Så jag kollade upp det på nätet, blev intresserad och skaffade det via gog.com.

En levande värld
Spelet utspelar sig i realtid, vilket betyder att det finns en klocka som tickar. Vid vissa tidpunkter händer olika saker. Kvart i nio på kvällen kommer konduktören för att fixa din säng, men samtidigt så kommer herr Schmidt att gå till restaurangvagnen så om man vill prata med honom så är han påväg dit. Eller så kan man försöka smita in i hans hytt och snoka lite. Eller så kan du göra ingenting, men kom igen, hur tråkigt är inte det?
Ett tips till dig som försöker spela detta spel: Håll ögon och öron öppna! Viktiga ledtrådar kommer till dig om du lyssnar på konversationer och drar dina egna slutsatser från det. Det var så jag lärde mig var spelets MacGuffin håller hus. Nu behöver jag bara ta reda på hur jag ska få den utan att konduktörerna blir misstänksamma....

En detalj som är charmigt med detta spel är att de pratar olika språk, vilket gör att det känns äkta. En familj pratar franska (tips: om du slänger av Tylers kropp från tåget så kommer sonen att försöka övertyga sin mamma om att han såg någon göra det), ett par tanter pratar brittisk engelska, några personer pratar persiska osv, och du får det mesta som undertext vilket gör att du inte missar allting. De har dessutom skilda motiv och du behöver inte prata med allihopa.
Men kom ihåg att en del händelser har konsekvenser senare i spelet. Om du t.ex slänger av Tylers kropp från tåget, så betyder det att polisen kommer att vilja söka igenom tåget vid nästa station. Om de får tag i dig så känner de igen dig från mordet på den irländska polisen som du redan var efterlyst för.

Spelet har en massa alternativa slut, en massa olika utkomster på grund av dina val. Just därför har spelet en massa replay-värde, vilket betyder att även om du klarar igenom spelet en gång så kan du spela det igen och prova andra saker.


Anima-what?
Jag skulle ge spelet högre betyg om det inte var för att animationen ser, i avsaknad av bättre ord, hemsk ut. Det utspelar sig i realtid och karaktärer kommer och går hela tiden genom korridorerna. Spelet släpptes 1997, kring samma tid som Monkey Island 3 kom ut. Och om ni har sett det spelet så rör sig karaktärerna smidigt. I detta spel rör sig karaktärerna hackigt som sjutton. Det ser ut som animationen antingen sker genom stillbilder och genom rörelser. Detta förstår jag inte, varför inte bara välja ett alternativ och gå med det? Jag kunde förstå om detta spel kom ut 1993, men fyra år senare så var speldatorerna så bra utvecklade att det gick nog att göra karaktärer som rör sig smidigt. Ta en titt på denna playthrough till höger och säg mig att det inte ser konstigt ut? Som om gänget av South Park inte riktigt orkade göra allting, utan bara bestämde sig för att göra två-tre bilder per scen men sen ändrade sig?

Slutsats
Men kan man se förbi detta så tycker jag att The Last Express är ett väldigt underskattat spel. Det känns som en sur karamell som man kan suga på väldigt länge (jag tror det är tanken). Spelet är väldigt intressant för oss som är intresserade av historia för det finns en massa referenser till skotten i Sarajevo, revolutionen i Ryssland och en massa andra händelser. Detta, tillsammans med det faktumet att spelet kör på realtid, gör att världen känns väldigt levande.
Spelet är kanske inget för moderna gamers, där en massa saker måste hända jättesnabbt. Mycket av detta spel går ut på att tjuvlyssna på samtal och att läsa tidningar och brev. Det kan ta längre innan något händer så det kan kännas som om man trampar vatten.
Men för oss Retro Gamers, som är av den gamla brigaden så är detta spel något som jag definitivt rekommenderar till er! Det kommer att underhålla er många många timmar framöver!

Ps.
Det har talats om att det ska bli en film av detta spel, men vi får se hur det går.

Monster Bash

Som jag skrev tidigare när jag recenserade 7th Guest så gillade jag skrämmande saker när jag var liten. Traktorer? Blä. Fotbollsstjärnor? Dubbelblä! Zombier, vampyrer och spöken? JA TACK!

Monster Bash var ett spel som vi hade bara på Shareware. Det betyder att den första delen av spelets tre delar blev givet gratis till publiken, men del två och tre måste man köpa. Betyder det då att spelet var dåligt? Visst inte! Spelet var mer än tillräckligt för att tillfredsställa mig.

Handlingen
Monster Bash handlade om pojken Johnny Dash. Hans hund Tex har blivit kidnappad, tillsammans med en massa andra hundar och katter från grannskapet. Under en stormig natt så får Johnny höra från "ett vänligt spöke" under sängen att han som kidnappade alla djur är den onde Greve Chuck. Han har tagit med dem till sin Underjord för att förvandla dem till hemska monster! Monstret under sängen beväpnar Johnny med en magisk sten. När Johnny har stenen i sin ficka så kommer den aldrig att bli tom på stenar. Johnny får också en slangbella och Johnny blir redo att ge sig av i jakten på Greve Chuck.

Om spelet
Spelet är ett typiskt plattformsspel. Du ser Johnny från sidan, du ska hoppa över ett visst antal hinder för att inte dö. Stereotypiska TV-monster (vampyrer, varulvar, zombier osv) dyker upp för att döda dig. Med Johnnys slangbella ska han skjuta ner monstren.
På varje nivå finns det också ett antal hundar och katter som du måste befria innan du kan fortsätta vidare.
Det finns också en del pussel att lösa här och där i spelet, som t.ex olika lådor som du ska flytta runt eller knappar som måste tryckas på i en viss ordning.

Mitt betyg?
Jag kan tyvärr inte säga att dethär spelet har åldrats speciellt bra. När jag var liten var det coolt att skjuta mot alla skelett. Men nu i vuxen ålder så känns spelet som ett väldigt generiskt plattformsspel. Det har inget som sticker ur mängden eller som ger spelupplevelsen lite extra krydda.
De andra spelen jag har skrivit om här i bloggen har jag fortfarande njutit av att spela. Dethär spelet har bara fyllt mig med ett gigantiskt "meh". Det är roligt att döda en kvart med, men det sitter inte högst upp på min lista över spel jag skulle spela.

The 7th Guest

The 7th Guest spelade jag inte själv så mycket när jag var liten. Jag tror vi hade det när jag var mellan fem och sju år. För det första var min engelska inte så bra då ännu. För det andra så TROR jag att föräldrarna inte riktigt ville att deras minsting skulle se ett sånt kusligt spel. Så jag spelade det mestadels med min storebror och hans vänner, så jag åtminstone inte var ensam.
För det tredje så var pusslen alldeles för krångliga för oss småbarn att räkna ut. Säkert skulle det ha gått med tålamod, men kom igen, spelet var uppenbart inte designat för småbarn att spela så pusslen kunde vara onödigt komplicerade. Lägg det tillsammans med det faktumet att min engelska inte var så bra, jag var bara ute efter att se de coola miljöerna och effekterna.... Och så blir Duke Nukem 3D plötsligt mera intressant.
Trots detta så tyckte jag att spelet var jättecoolt, det lilla jag såg. När jag var en liten gosse så gillade jag kusliga saker. Jag vet fortfarande inte varför, det är som att fråga varför jag gillar starkt kryddad mat.

The 7th Guest släpptes 1993. Det hade utvecklats av Trilobyte och släpptes av Virgin Interactive. Det blev en succé och vann flera priser för "bästa spel". Bill Gates själv sa att The 7th Guest höjde ribban för vad spel skulle vara.
Spelet blev däremot kritiserat för att det både hade en massa pussel och mycket berättelse. Dessutom var systemkraven oerhört höga för att man skulle få spelet att fungera smidigt, att det var väldigt få som hade fått spelet att fungera ordentligt.
Spelet fick en uppföljare, som hette The 11th Hour, som dessvärre inte lyckades lika bra som föregångaren. Det fanns planer på att göra ett tredje spel, men det blev aldrig verklighet när 11th Hour floppade. Det senaste försöket att skapa en trea var via en Crowdfunding kampanj, men målet lyckades inte.
Så det ser inte ut som om vi kommer att få ett tredje spel i serien.

Handlingen
År 1935 i staden Harley-on-the-Hudson så mördar en uteliggare vid namn Henry Stauf en kvinna. I sina drömmar den natten så ser han en massa vackra dockor som han ska tillverka och ge till de lokala barnen. Han öppnar en dockaffär som blir en succé. Men samtidigt blir alla lokala barn som har fått en docka av honom sjuka. Under tiden har herr Stauf fått en vision om att han ska bygga en lyxvilla vid utkanten av staden. När det är klart så försvinner herr Stauf.
Resten av spelet ser man genom ögonen på en avatar som kallas "Ego". Detta är karaktären du spelar som utforskar huset, och ser gamla händelser utspela sig genom spöklika bilder medan du löser pussel och går genom rum.

Om spelet
Som jag skrev tidigare, så går spelet ut på att du går genom olika rum och löser logiska pussel. Dessa pussel kan bestå av sådant som schackpussel, labyrinter, memory, ordpussel osv. Personligen har jag inget emot sådana pussel, men ibland kan det kännas lite konstigt att man går igenom ett hemsökt hus för att stanna vid en tårta för att rada om bitarna så att de formar ett mönster.
Spelets styrka ligger ändå i miljöerna och effekterna. De var otroligt vackra och stämningsfulla för sin tid. Faktum är att detta spel, tillsammans med Myst, hjälpte till att bana väg för spel som gavs ut helt och hållet på CD-ROM. Det fanns helt enkelt ingen som skulle vilja ha en miljon disketter att lägga i sin dator. Det gick inte heller att ta bort en del av filmmaterialet som finns med i spelet, eftersom det var viktigt för berättelsen.

Effekterna då? En del var gjort på dator, medan spöken är gjorda helt via en s.k "Blue-screen effekt". Man hade helt enkelt filmat skådespelare framför en blå skärm och sedan arbetat in dem i spelet.

Såhär kunde Blue-Screen effekterna se ut in action

Detta var väldigt high-tech på den tiden, men tyvärr så görs det inte lika ofta idag. Jag antar att det är lättare att bara animera in karaktärerna istället för att ta in skådespelare, klä upp dem, få dem att lära sina repliker och sen få in dem i spelet.
Trots det, så tycker jag det är synd att ingen använder sig av denhär sortens Blue-Screen effekter i spel numera. Spöken såg väldigt äkta ut just på grund av den effekten..
Musiken kunde bidra väldigt mycket till stämningen.

Slutsats
Dethär var kanske inte mitt favoritspel när jag var liten, men det fanns uppe på listan bredvid de visuellt bästa spelen jag hade sett. Jag rekommenderar att ni spelar detta om ni har tillfälle. Spelet var kanske inte så skrämmande, på det sättet att inget monster jagar er och ni måste skjuta mot det eller springa ifrån det, som Silent Hill. Däremot är spelet väldigt tungt med atmosfär och stämning, vilket gör det till ett vackert spel. Att spela 7th Guest är som att suga på en sur karamell som man kan ha länge i munnen.  Och nu när jag är äldre så har jag inget emot lite pussel och min engelska är väldigt bra, vågar jag påstå.

Jag tänker avsluta denna recension med en playthrough, så ni kan se hur spelet såg ut.
Enjoy!