The Secret of Monkey Island

Oooh, boy vad jag älskar dethär spelet!
Jag tänker inte göra som jag ursprungligen hade tänkt och skriva om alla Monkey Island-spel i ett inlägg, utan jag tänker fixa ett inlägg för varje spel. För varje spel förtjänar ett eget inlägg.

Monkey Island är ett point-and-click äventyr som släpptes 1990 av Lucasfilm Games, samma spelföretag som senare kom att utveckla en del Indiana Jones och Star Wars-relaterade spel. Idag har det bytt namn till Lucasarts. Det grundades av George Lucas.
Spelet använder sig av en spelmotor som kallades SCUMM, som stod för Script Creation Utility for Maniac Mansion), som ursprungligen utvecklades för spelet Maniac Mansion (ett annat spel som jag kommer att prata om i ett annat inlägg). Spelet för mig definierade vad "point and click" går ut på. Du kontrollerar din karaktär genom att föra musen över olika föremål eller ställen, välja "Walk to", "pick up", "Use" och karaktären försöker göra det. Detta kan vara irriterande ibland, om kararaktären av någon orsak inte klarar av att göra saker som är självklara. Jag vet inte hur det är i Monkey Island, men i Police Quest t.ex finns det tillfällen då du försöker öppna en dörr och textrutan läser "I don't know how to do that."

Handlingen
The Secret of Monkey Island handlar om Guybrush Threepwood som är en ung man som vill vara en fruktad pirat. Så han söker sig till SCUMM-baren, där han möter tre Viktiga Pirater som låter honom gå igenom tre utmaningar för att bli en pirat: Han måste vinna en fäktningsduell mot Carla (öns fäktningsmästare), gräva upp en skatt och stjäla något från guvernörens herrgård. Under dessa uppdrag får Guybrush höra berättelser om LeChuck, som var en pirat som dog i jakten på det mystiska Monkey Island. LeChuck hoppades vinna guvernörens dotter Elaines hjärta genom denna upptäckt. Men LeChuck är tillbaka i formen av ett spöke.

Guybrush träffar också på Elaine, som är guvernör, och blir förälskad i henne. Han tänker klara av alla prov och vinna hennes hjärta. Men när alla test är utförda så blir ön anfallen av LeChuck och hans pirater och Elaine blir kidnappad! Det är upp till Guybrush att rädda henne, så han samlar ihop en besättning och sätter kurs mot Monkey Island.
Han kommer dit och får reda på av några infödingar hur man förstör spöken med hjälp av en magisk rot som de gör "Root beer" av. När Guybrush slutligen hittar LeChucks skepp (och har sprayat en del av Lechucks besättning) så får han reda på att LeChuck har åkt tillbaka till den första ön för att gifta sig med henne i deras kyrka.
Guybrush åker dit och det blir en strid mellan LeChuck och Guybrush, vilket drar ut en stund med tanke på att Guybrushs root beer är slut. Som tur är hittar han en flaska gammal root beer som han sprutar på LeChuck, vilket får honom att explodera.
Guybrush och Elaine har ett romantiskt ögonblick medan LeChuck fortsättningsvis exploderar över himlen som fyrverkerier.

Spelet och jag
Jag spelade detta spel när jag var ganska liten. Jag var imponerad av hur vackert det var. Speciellt den första ön, Melee island, var vacker för att det var alltid natt och stjärnklart. Många år senare då jag var i armén så satt jag ute i skogen vid en vaktpost. Jag vet inte var månen befann sig, för skogen var nattsvart men himlen var stjärnklar. Det var väldigt stillsamt och väldigt vackert. Jag tror tyvärr jag var den ende i min pluton som kunde uppskatta ett sånt stillsamt ögonblick.
Det enda jag kunde tänka på då jag satt där var denhär scenen:

Jag vet att många skulle säkert tycka att grafiken ser gammal ut ("Njää, Skyrim är mycket vackrare..!!"), till vilket jag har bara en kommentar: Grattis! Ska du ha en medalj?
Det är inte poängen att det inte ska se perfekt ut! Precis som när folk njuter av tavlor som inte ser äkta ut, så njuter jag av detta spel för att det ser ut som det gör.

Spelets humor kan vara lite löjlig ibland. Secret of Monkey Island är inte ett spel som är tänkt att tas på allvar, utan det är tänkt som ett komiskt, smått löjligt spel.

En annan detalj
Låt mig poängtera ut en annan sak: Påminner inte detta spels handling om något annat? Ung färsk man blir förälskad i guvernören i pirat-tider? Hon blir kidnappad av spökpirater, så vår unge hjälte måste samla en besättning för att rädda henne? Påminner inte detta om något.... Typ en film... Som kom ut i tidigt 2000-tal...? Ger ni upp?

Kanske denna bild hjälper?

Jag hittar inte på dethär eller bara påstår att det finns små likheter: Pirates of the Caribbean var ursprungligen tänkt att vara en filmatisering av Monkey Island! Ted Elliot som skrev manuset till Pirates of the Caribbean jobbade också på ett manus till en Monkey Island-film. Den skulle ha varit regisserad av Steven Spielberg, men projektet blev nedlagt tre år innan Curse of the Black Pearl hade premiär. Så Ted tog sitt manus, skrev om det och Disney hoppade på.

Det blir roligare: Ron Gilbert som skapade Monkey Island-spelen har sagt att det fanns två inspirationskällor till hans spel. Den ena är boken On Stranger Tides av Tim Powers och den andra är Pirates of the Caribbean-attraktionen som finns i Disneyland.
Tänk på det: Pirates of the Caribbean-filmerna inspirerades delvis av Monkey Island-spelen som i sin tur inspirerades av Pirates of the Caribbean-attraktionen. 

När jag såg filmen på bio så tänkte jag att "dethär är så nära en trovärdig Monkey Island-film vi kommer utan att dra in LeChuck och dåliga skämt". 

Men ja, låt oss återgå till spelet:
Detta spel ligger mig varmt om hjärtat. Jag har aldrig slutat älska detta spel och blir fortfarande varm av nostalgi om jag ser det.
Jag kan dock förstå att om man aldrig har sett detta spel förr och börjar spela det nu, så blir man kanske lite förvirrad.
Jag har inte så mycket mera att säga om det första Monkey Island-spelet, annat än att ni ska ge det en chans! 

Nu ska jag ut och sjöröva lite.

Ville bara avlsuta med en vacker scen.

Normality

Juni 1996 släppte det brittiska spelföretaget Gremlin Interactive ett spel som var väldigt 90-tal. Vad menar jag med det? 90-talet i allmänhet i populärkulturen var en tid då man skulle ifrågasätta det gamla. TV-serier som Quack Pack, Goof Troop, Saved by the bell, Clarissa explains it all hade alltid huvudpersoner som var "tuffa" och hade "attityd" och alla gamla människor i den serie (läs: Alla föräldrar) var trista auktoriteter som ville förhindra ungdomarna från att förverkliga sina drömmar om att bli rockstjärnor eller bara "bli lyckliga".

Handlingen
På vilket sätt ser vi detta i Normality?
Du spelar en karaktär som heter Kent Knutsson. Kent har flyttat till en stat som heter Neutropolis. Det är en mörk och förorenad polisstat, där invånarna kontrolleras av "the norms". Kent blir arresterad för att vissla en glad ton på gatan. I fängelset får han en anonym lapp där han blir inbjuden att delta i en motståndsrörelse som planerar att störta diktatorn Paul.
Resten av spelet går ut på Kent ska först bli medlem i motståndsrörelsen och sen hjälpa dem störta ledaren genom att t.ex infiltrera en tv-station och skicka ut en "vågad musikvideo".

Spelet
Det fanns flera saker som jag älskade med spelet när jag var liten (och som jag älskar än idag). För det första så var dethär det första spelet jag någonsin hade spelat där det fanns en hel värld för dig att utforska från ett 3D-perspektiv. I tidigare äventyrsspel i stil med Monkey Island eller Space Quest så såg du allting från sidan. Denna gång fick vi se allting som Kent ser, vilket var något jag inte hade upplevt förr.

"Dude..."

Spelet är gjort med humor, vilket är intressant med tanke på spelets tunga koncept. Tänk er en polisstat där man inte får vara glad, där du blir arresterad om du inte tittar på TV 24 timmar om dygnet. Hur gör man det roligt? Genom att göra allting så överdrivet som möjligt, förstås!
Kents ordförråd består av en massa "Dude", "Cool" och "Woah". Polisernas ordförråd består av en massa "CITIZEN!!" och "Morr....".
Alla karaktärer är dessutom ritade som seriekaraktärer. De ser inte alls äkta ut på något sätt. Om ni kollade länken till musikvideon ovan så lär ni märka vad jag menar.

Spelet är för det mesta ett pusselspel. Du kan antingen välja att plocka upp, aktivera, titta på eller prata med föremål och människor. Ofta ska du plocka upp ett föremål och kombinera det med ett annat föremål.
Så spelet kräver en del tankekraft. När jag var liten så hade jag begränsade kunskaper i engelska, så det var inte alla gånger jag och mina kumpaner kom på hur vi skulle lösa vissa pussel. Vilket jag tycker är bra. Jag vill ha spel som är svåra, som är utmanande och som kräver att man tänker lite. Visst kunde man köra fast på vissa ställen. Och idag har vi internet som hjälper en med det, MEN jag kommer ihåg att längst bak i manualen fanns en fullständig walkthrough till spelet. Saken var bara den att du måste hålla den framför en spegel för att kunna läsa den.

Påminner om mitt ställe.

En rolig detalj som jag fick reda på nu när jag skulle sammanställa denna recension är att Corey Feldman (som spelade Mouth i The Goonies och någon roll i Lost Boys) gör rösten till Kent Knutsson. Folk har klagat på att han lånade sin röst till detta spel, speciellt då han pratar väldigt mycket för sig själv. Men jag vet inte, det kunde vara värre.

Jag gillar detta spel. Det är roligt, det har intressanta idéer och man gillar karaktärerna. Man vill på riktigt se att de lyckas, för de är så underbara. Kent är en väldigt stereotypiskt "loser", som bor i en skräpig lägenhet och som tvingas leva ett trist, medelmåttigt liv. Skulle inte Normality ha varit ett spel skulle det säkert ha kunnat klara sig bra som en tecknad film i stil med Beavis and Butthead Do America.

Battletoads

Detta spel är antagligen det svåraste spel som finns. Jag har inte mött på en enda person som kan säga att de har klarat det. Inte på originalkonsolen eller på datorn med hjälp av en emulator. (UTAN att då fuska, att slöa ner spelet eller spara mitt i banorna)
Jag pratar om Battletoads.

Battletoads skapades av Rare ltd. Tanken var att det skulle konkurrera med serien Teenage Mutant Ninja Turtles. Föreställ er att man byter ut sköldpaddorna mot grodor och vi har Battletoads. Spelet släpptes på olika konsoler mellan 1991-1994.
Berättelsen i spelet går ut på att de två antropomorfiska paddorna Rash och Zitz ska rädda sina vänner Pimple och prinsessan Angelica från Mörkrets Drottning. Det är egentligen allt som finns till historien: Mörkrets Drottning har kidnappat vänner och ska ta över världen, Battletoads ska stoppa henne.

Jag spelade inte dethär spelet själv när jag var liten. Jag har ett vagt minne av att en av min brorsas kompisar hade det. Men jag spelade det nu i vuxen ålder och jag kan med både glädje och irritation säga att detta spel är verkligen en utmaning.

Du kontrollerar spelet genom att flytta paddorna till sidorna. Det kommer fiender emot dig som du ska slå ner genom diverse sparkar och slag. Du kan i vissa fall dessutom plocka upp ett vapen och använda det, eller plocka upp hela fiender och kasta omkring dem. Dessa delar är ganska enkla i början men de blir svårare allt längre fram i spelet du kommer. Speciellt då din karaktär kan dö direkt om du ramlar t.ex ner i lava eller något annat roligt.

Förutom dessa banor så finns det också de s.k "Wind Tunnel"-banorna, som går ut på att du kör en slags flygfarkost genom en tunnel i en väldigt hög hastighet. Dessa banor kan bäst beskrivas med ett citat från Star Wars: You must have Jedi reflexes if you race pods! För om du missar ett hopp eller en vändning med en halv sekund så dör du genast.
Det finns också andra sorters banor som t.ex att du ska klättra ner i en grotta i ett rep och försöka undvika att falla då kråkor försökar bita av repet.

Okej, så Wind-tunnelbanorna är svåra och du dör säkert några gånger på de vanliga banorna. Men so what? Du kan ju alltid klicka "yes" när Continue-frågan dyker upp? Vilket är sant, det kan du göra... I exakt tre gånger. Det typiska för ett sånt här svårt spel, där vanliga spelare inte klarar längre än tredje banan, så brukar det vara oändligt många gånger du kan välja "yes" på continue-frågan. Spelet har inte heller något lösenord för en del banor eller någon möjlighet att spara spelet. Så om du är på level 9 och du har är utan liv och kan inte välja continue flera gånger, så kommer du att få starta om hela spelet från början.

Hur är det då om man spelar två spelare? Visst är det lättare då? Svaret är nej, spelet blir svårare. Om en spelare dör så måste båda börja om från början av banan igen. Dessutom kan spelarna skada varandra, vilket kan hända ganska ofta speciellt om man slåss mot samma fiende.
Spelet var jättevackert för sin tid. Ljudeffekterna var bra. Spelet fick i allmänhet bra kritik av olika tidningar men blev ihågkommet för sin svårighet. Dessutom fick det negativ kritik för att slutet inte var precis tillfredsställande, med tanke på hur svårt det var att klara spelet. Trots detta så fortsätter spelet än idag att få positiva recensioner. Som att det enda negativa som finns att säga om Battletoads var svårigheten.

Battletoads har fått flera spel efter detta. Battletoads & Double Dragon är ett annat exempel, som är en crossover med spelet Double Dragon, som liknar Battletoads väldigt mycket.
Personligen tycker jag att spelet är roligt och det är jättebra träning i att hålla huvudet kallt i irriterande situationer. Man får inte stressa eller bli arg för att klara spelet, för då kan man inte fokusera och då misslyckas man ytterligare. Håll huvudet kallt och försök igen. Det är nyckeln till det mesta här i livet, håll huvudet kallt och försök igen tills du slutligen lyckas.
Vill du ta dig an dethär spelet?

Försök bara! Det är verkligen en utmaning, även om du är en erfaren spelare!

Lands of Lore - The Throne of Chaos

Här kommer en riktig klassiker för mig och många i min närkrets. Det var bland annat på grund av detta spel som jag tog ett första djupdykning i fantasyträsket och där har jag mer eller mindre suttit sen dess.

Spelserien Lands of Lore tillverkades av Westwood studios och blev publicerat av Virgin Interactive. Westwood Studios hade vid det skedet redan tillverkat flera spel som var baserat på Dungeons and Dragons-rollspelen. Men till skillnad från dessa spel så hade Lands of Lore en aktiv linjär story-line och du kunde inte skapa din egen karaktär på samma sätt.
Jag tänker här prata om det fösta spelet i serien, The Throne of Chaos, för det var det första och enda spelet i serien jag spelade när jag var liten. Jag har nu som vuxen fått tag i tvåan och trean men har inte ännu spelat igenom dem. Det var ursprungligen tänkt att det skulle bli sju spel, men det kom bara tre.

Throne of Chaos börjar med att kung Richard LeGrey av slottet Gladstone behöver en förkämpe. Du kan i detta skede välja mellan fyra olika karaktärer: Ak'Shel, en dracoid (en drak/ödle-hybrid ras) som är specialiserad på magi; Kieran, en huline (en katt/människa hybrid) som är specialiserad på smidighet ; Michael, en människa som är specialiserad på rå styrka och Conrad, en människa som är lite av varje. Det är inte egentligen viktigt vem du väljer, för det finns sätt att höja karaktärernas förmåga: Om du använder mycket magi så kommer du automatiskt att få flera poäng till magi, om du slåss mycket med svärd så kommer din styrka att höjas automatiskt. Ett trick jag gjorde nu som vuxen var att helt enkelt hitta ett hörn och kasta flera trollformler tills jag var utan mana, vila lite och sen kasta lite till, upprepa X antal gånger.

Handling
Berättelsen handlar om att Richard har hört att Scotia, en häxa och hänförare för den orchiska Mörka Armén, har fått tag i "The Nether Mask", en artefakt som kan få användaren att anta vilken skepnad som helst. Din hjälte blir skickad för att leta reda på Roland som har i sin ägo en annan artefakt, "The Ruby of Truth", som kanske skulle kunna hjälpa till att förstöra Scotia. Vår hjälte får reda på att den mörka armén har redan stulit the Ruby of Truth. Och när han återvänder till Gladstone får han reda på att kung Richard har blivit förgiftad av Scotia själv! Hon var farligt nära att döda honom, men slottets hovmagiker lyckades stoppa Scotia. Kungen blir inlåst i en magisk sköld som ska för tillfället skydda honom från vidare effekter från giftet. Vår Hjälte måste resa ner till en grotta för att leta reda på ett orakel, Draracle, för att få ett recept på ett motgift som kan bota honom.
Så läget är nu följande: Vår hjälte måste resa över landet, hämta alla ingredienser, rädda kungen och förgöra Scotia och rädda landet. Det låter väldigt enkelt, men berättelsen blir mer och mer komplicerad ju längre du går.
När du kommer till ett träsk så stöter du på folkslaget Gorka. De har överfallit och avrättat orcherna som hade stulit "the Ruby of Truth". För att få den från Gorka måste du göra något för dem...
Dessutom är ingredienserna lite komplicerade, så det blir som en gåta att lista ut vad oraklet kan ha menat när han säger att ingredienserna består av "kraft från hjärtat av din egen moder", "du måste slakta djuret vars kött har aldrig levat", "du måste samla från Dödets djup", "Du måste gripa tag i din fiendes sötma.". Det är lite klurigt, men det går att lista ut genom spelets gång.

Om spelet
Spelet tog jättelänge att klara när jag var liten. Men då vi äntligen gjorde det så var det oerhört tillfredsställande. Du kontrollerar alla rörelser med musen och att klicka på pilar som pekar åt vilket håll du ska gå. (se bilden till höger). Du klickar på de små vapen-ikonerna som finns uppe på högra sidan om karaktärsporträttet för att slåss fysiskt och du klickar på den gula symbolen på den nedre högre sidan bredvid karaktärsporträttet.
Kontrollerna var med andra ord oerhört lätta i mitt tycke. En del kanske anser att det är för enkelt, för när du slåss så klickar du bara på "slå"-knappen och så klyver det fienden. Det finns inte på så sätt några komplicerade sätt att slåss mot fiender.
Musiken och ljuden i spelet var inte vanliga högljudda PC-ljud, utan det var så att säga "riktig musik" och "riktiga ljud" till.

Betyg
Detta spel är bland mina absoluta favoriter. Jag blev jätteglad när jag kom över det via gog i våras, för jag hade i flera år försökt få det att fungera via en emulator (ja, jag har skivan kvar hos mig), men jag fick aldrig ljudet att fungera, eller så frös det eller så fick jag något annat problem. Jag rekommenderar den hemsidan varmt till retro-gamers där ute: Gog.com, för där finns en massa gamla spel. De kostar en liten slant, men de fungerar perfekt på nya maskiner med ljud och allt och du behöver inte krångla med någon emulator.

Nu fick jag lust att dra ett bordsrollspel i fantasy anda.... Jag menar jag har förr moddat om Spirit of the Century till fantasy-miljöer, så det borde inte vara så svårt att göra.
Jag lämnar denna recension med en liten låt som jag tycker passar stämningen i hela spelet:

Commander Keen

Mitt första spel är en serie plattformsspel (eller "hopp-och-spring-spel" som vi kallade det när vi var små). Dessa spel har följt med mig ända sen barnsben. Jag må ha spelat en massa spel sen dess, men det hindrar inte det faktumet att jag nu som då återvänder till dessa gamla spel. Jag pratar naturligtvis om Commander Keen.
 Spelen utvecklades av Id Software och släpptes av Apogee Software i början av 90-talet. Det finns sammanlagt sju spel. Det var planer på att det skulle bli åtminstone åtta, men Id Software ville fokusera på att tillverka Wolfenstein 3D istället, så Commander Keen blev lagt på is.
Handling
Commander Keen skulle jag beskriva på följande sätt: Tänk om Kapten Spiff från Kalle & Hobbe fick ett eget dataspel. Du spelar en liten hyperintelligent pojke som heter Billy Blaze. Han har byggt på sin bakgård en rymdraket av gamla soppburkar och andra föremål man hittar hemma. Rymdskeppet heter The Bean-With-Bacon-Megarocket. När hans föräldrar är borta och hans barnvakt har somnat så "lånar" Billy sin storebrors Packers-hjälm (amerikansk fotbollshjälm, för de som inte hänger med) och blir Commander Keen: Jordens försvarare!

Från Commander Keen: Invasion of the
Vorticrons kapitel 3 - Keen must die!

I Episode 1: Marooned on Mars så reser Keen till Mars och upptäcker att en utomjordisk ras som heter vorticon har en post där. Spelet går ut på att Keen utforskar de olika städerna på Mars för att hitta delar som blev stulna från hans rymdskepp. När han återvänder hem så märker han att ett vorticoniskt invasionsskepp svävar utanför jorden. Vilket för oss till Episode 2: The Earth Explodes, när Keen bordar skeppet för att förhindra invasionen. Du måste i det spelet förhindra att större städer som New York och London förstörs. Under detta äventyr får Keen också reda på att Vorticon en gång var en fridfull ras, men att de har blivit förslavade av "Det Stora Intellektet". Så Keen beger sig mot vortikronernas hemplanet: Vorticon för att befria dem.

Från Commander Keen 6: Aliens ate my babysitter!

I Episode 3: Keen Must Die så slåss Keen mot Vorticoner på deras hemplan och möter Det Stora Intellektet, som visar sig vara hans gamla ärkefiende Mortimer! Keen förstör Mortimer, men det visar sig att det bara var en robotdubbelgångare. Den riktiga Moritmer är fortfarande i livet och planerar att förstöra galaxen med en apparat som heter Omegamatic som har blivit tillverkade (och sedan stulen) från Shikkadi-folket. Den var dock inte färdig, och väktare till ett orakel som kunde ge Keen mera information om Omegamaticen hade blivit tillfångatagna. Så i Episode 4: Secret of the Oracle måste Keen resa till deras hemplanet, Gnosticus IV för att befria dem. Och i Episode 5: The Armageddon Machine spelet förstör han Omegamaticen.
I Episode 6: Aliens Ate my Baby Sitter har Keens barnvakt blivit kidnappad av rymdarten Bloog och fört henne till planeten Fribulus Xax för att äta henne. Keen räddar henne och får reda på att Mortimer har planer för att förstöra hela universum.
Och där tog spelserien slut. Det sjunde spelet skulle ha hetat Goodbye Galaxy, men blev inte släppt.
Men det finns ett spel utanför canon, som heter Keen Dreams, eller Keen 3.5 som det också kallas. I det spelet så har Keens undermedvetna blivit kidnappad av en ond potatiskung och förd till hans rike.

Jag skulle vilja säga att utseendemässigt och spelmässigt kan Commander Keen indelas i två kategorier (tre om du räknar med Keen Dreams). Keen 1-3 och 4-6. Keen 1-3 hade främst de klassiska högljudda PC-ljuden medan 4-6 hade fått ett mera nyanserat ljud.

Från Commander Keen 1

Grafiken såg också annorlunda ut. I Keen 1-3 så såg spelen, med avsaknad av bättre ord, mera hackiga ut.
Men det som alla spel hade gemensamt var att Commander Keen alltid hade en hoppstylta och en laserpistol som kom till flitig användning. Och spelet gick inte till så att du automatiskt blev transporterad från bana till bana, utan du fick en hel värld med banor att gå till i vilken ordning du ville. Det minns jag att var väldigt fascinerande att utforska hela världar och möjligen upptäcka dolda banor.

Från Commander Keen 6

Tonen i spelen är väldigt lättsamma. Det är inte någon superangstig detalj att universum är i fara. Keen är kanske en lite platt karaktär, men å andra sidan, vad kan man vänta sig? Jag föredrar att tänka på Commander Keen som Kapten Spiff: En pojke med ett rymdskepp. Hur coolt skulle det inte ha varit att ha det när man var liten?
Dessa spel har som sagt alltid kommit tillbaka till mig även som vuxen. Jag tror att det är för att spelen är väldigt lätta till stämningen och väldigt lätta att spela. Så om jag har en dålig dag så kan några banor Commander Keen lösa det problemet. Dessutom är spelet lagom svårt.

Det är det jag har att säga om det spelet. Om ni ursäktar mig så har jag en annan invasion av jorden att stoppa.

Välkommen till min spelblogg!

Tillåt mig att presentera mig själv. Jag är Retro Gamer. Jag är också känd som Lille John, men här är jag herr Retro Gamer. Eller lord Retro Gamer, eller doktor Retro Gamer om ni tycker det passar bättre.

Jag är en 20-något snubbe som växte upp vid datorn. När jag var liten så fanns det onekligen en del saker man kunde göra i min hemby. Man kunde spela fotboll, vilket var väldigt populärt, man kunde också leka de gamla klassiska lekarna som bollen på sin plats och man kunde spela spel på datorn. Jag var inte speciellt intresserad av fotboll, men jag älskade spel och satt ofta väldigt länge och spelade. Jag tror att det första spelet jag någonsin spelade var Bubble Bobble eller Alley Cat, men jag är inte helt säker.

Det första spelet som jag kommer ihåg att jag skulle ha spelat måste ha varit Doom när jag var fem år. Jag tror inte jag var ensam, utan jag tror att det var så att brorsan och hans vänner spelade det och jag hängde över deras axlar och var nyfiken. Brorsan och hans vänner var coola på det sättet, de hade inget emot att lille Retro Gamer hängde med dem.
Doom spelade jag själv när jag var 7 år, tror jag. Hur frekvent vet jag inte, för vi hade också andra spel på datorn där hemma, Commander Keen är också ett spel som fortfarande väcker nostalgi hos mig och som jag fortfarande spelar nu som då.

På den vägen är det, jag har spelat en massa spel genom hela mitt liv. Så jag hade funderat en längre tid på att göra en blogg om spel. Men jag har ärligt talat inte lust att recensera nya spel för jag har inte så mycket att säga om dem. (dessutom recenserar jag modernare spel på min andra blogg, som ni kan hitta här.) Däremot älskar jag fortfarande "de gamla, goda klassikerna" och har en hel del att säga om dem.
Att jag skulle göra denna blogg blev självklart när jag satt och listade potentiella spel man kunde skriva om, som jag (och många andra barn) spelade när jag var liten. 30 namn kom jag på. Dessutom har jag också en del idéer till inlägg jag kunde skriva om som handlar om t.ex spelkulturen då jag växte upp osv.

Men nu har jag babblat tillräckligt. Låt oss fortsätta! Jag hoppas att ni ska trivas med min blogg!